Girighetsträsket

Makteliten berikar sig själv, medan vanligt folk knappt kan räkna med en pension det går att överleva på. Det är antagligen hög tid att sätta stopp.

Har girigheten förlamat sunt förnuft bland våra makthavare? Dagligen rapporterar massmedia om hur makteliten roffar åt sig inkomster och förmåner som för en vanlig medborgare kan tyckas astronomiska.

Har den politiska makten fått en sådan berusning att de till varje pris vill klamra sig fast i en position där makten är det enda saliggörande?
Förre verkschefen Ingbritt Irrhammar begärde löneförhöjning till en redan hög månadslön, 62 500 kronor utan arbetsplikt i 60 månader och därefter en pension på 37 500 kronor i månaden livet ut
Minister Ulrika Messing tar med sin man till Salt Lake City till en totalkostnad på cirka 50 000 kronor, på medborgarnas bekostnad, och när ansvariga dessutom meddelar att hon agerat helt enligt reglerna blir man betänksam över hur maktelitens förmåner med råge överstiger en vanlig medborgares möjligheter. Ge en arbetstagare en gåva eller förmån som överstiger 350 kronor och skattemyndigheten är där med en förmånsbeskattning. Statsminister tyckte att Messings tilltag var normalt eftersom hon är borta från familjen så mycket och att man som politiker står till medborgarnas tjänst 24 timmar om dygnet? Hur många yrken i vårt land har inte så kallat ”stand by” stämpel på sig och hur många arbetstagare tar arbete med sig hem för att hinna med? Inte kan dessa medborgare räkna med generösa kompensationer eller överhuvudtaget kompensations alls.

Minister Leni Björklund framhärdade att hon utöver lön, c. 82 000 kronor per månad ska erhålla en pension från sin förra arbetsgivare med 40 000 kronor per månad. Visserligen har hon efteråt gjort en avbön men girigheten fanns där från början.
Minister Jan O Karlsson behåller sin ersättning från EU på cirka 80 000 kronor per månad utan arbetsplikt i tre år samtidigt som han har ministerlön på c:a 82 000 per månad.
Han har också efteråt gjort en viss avbön och lämnat någon del av inkomsten till Olof Palmes stiftelse.
En avgående verkschef som bildar bolag som han anställs i, utan lön, för att med gott samvete kunna kvittera ut en väl tilltagen pension. En mygelmöjlighet som kommer som en överraskning för beslutsfattarna men som i själva verket fungerat både för riksdagsledamöter, regeringsmedlemmar, kommunalråd, landstingsråd med flera i minst ett tiotal år.

Min uppräkning är långt ifrån komplett och i takt med den massmediala bevakningen kommer både girighetsärenden och slutna rumsärenden antagligen att svälla en hel del.
När det uppdagas att den maktelit som beslutat om medborgarnas pensioner själva har skapat pensionsmöjligheter för makteliten som är mycket generösa och dessutom kan tas ut årtionden före den ordinarie pensionsåldern blir politikerföraktet markant.
Det lilla röda kuvertet med uppgift vad medborgarna får i pension vid 65 års ålder. Efter ett långt och slitsamt arbetsliv sätter skräck i många som ser att tryggheten på ålderdomen är krossad.

Förstår inte makteliten att svenska folkets moral sjunker när sådana här affärer inträffar och dessutom i absurdum försvaras av det politiska etablissemanget?
När vi medborgare går till val gör vi detta med inställningen att vi har en möjlighet att påverka. Nu har det visat sig att den politiska makten med en grupp maktelitpolitiker sitter i slutna rum och bestämmer över vad de folkvalda får motionera om. Denna tingens ordning finns också på det lokala planet. En folkvald som går medborgarnas ärenden, som markerats med genom kryssning vid valet, löper stor risk genom påbud från det slutna rummet att hamna utanför valbar plats till nästa val.
Till och med socialdemokraternas partisekreterare uppmanade de ”utfrysta” att avgå från sina politiska uppdrag. När de utfrysta definitivt är utfrysta vem står då i tur att placeras i kylrummet? Inte blir det någon som ställt in sig i ledet och gör som man blir tillsagd.

Förstår inte de slutna rummens delegater att just personer som inte sväljer allt från makteliten, vitaliserar politiken på ett utmärkt sätt och skapar diskussion och förtroende för politiken. Medborgarnas röst blir hörd och det var väl det som var meningen med valet?

Denna tingens ordning där innertakshöjden sjunker, där makteliten i slutna rum bestämmer vad som får offentliggöras, bestämmer om hur de folkvalda skall rösta och bestämma över vad de folkvalda får motionera om skapar ett politikerförakt. Ett politikerförakt som i förlängningen skadar demokratin i grunden

Bertil J. Larsson