Tillhör den fria tanken och yttrandefriheten spelreglerna inom Socialdemokratin?

Mer och mer är det de slutna rummens demokrati som är gällande. Valda riksdagsledamöter måste ha överprövning av den ”inre” politiska kretsen på vilka motioner de får lämna in för diskussion i Riksdagen. Stockholms Arbetarkommun dras med ganska stora demokratiproblem och ute i landet kommer fler och fler rapporter om hur livegna de av folket valda representanterna är om de inte tillhör den ”inre” kretsen.
I Gävle har två (s) kvinnor vågat sig på konststycket att gå emot den ”inre” kretsens beslut eftersom de ansåg att maktelitens beslut gick emot löften i valmanifest, ideologin samt vad medborgarna tyckte.

När ”bestraffningsmentaliteten” i form av maktmissbruksgruppen sätter klorna i någon misshaglig inom partiet är det som om det upp till 50% består av en enda hjärna vars enda mål är ”bort med dom som tänker själv”. I vår maktmissbruksgrupp tänker vi alla lika och accepteras inte detta av alla de som vi sett till att de fått ett förtroendeuppdrag med ett högt arvode, möjlighet till avancemang inom rörelsen med högre lön, bra pension och en bra fallskärm får de finna sig i att bli utsatta i kylan.

Ute i kylan finns demokratin? (Gävlefarsen)

Till slut tog maktmissbruket ut sin rätt. Helene och Ann blev en fara för ”demokratin” och förlorade med knapp majoritet. Skall man se positivt på det hela kan tillställningen och resultatet beskrivas som att makteliten blev näst sist och folkets kvinnor intog en hedrande andraplats.
Den mest obehagliga och för närvarande mest missbrukade formen av makt är den beräknande, den som de utsatta inte kan förutse när man inte vet vad som händer i de slutna rummen. Man vet inte vad som väntar när man inte kan förbereda sig för missbruket.

När man inte vet vilka skepnader makten kommer att ha. Blir man påhoppad utan förvarning. Har de påhoppade inte känt till förgreningar i den politiska ideologin där makteliten gjort nya tolkningar av inre och yttre demokrati. I sådana situationer är det mycket svårt att komma tillrätta med osanningar. Makten har gett fördelar till dem som fått möjlighet att påverka.
En makt som inte tål frågan ”varför” är skrämmande. Den gör utövarna och makten obegriplig och en sådan makt hör inte hemma i en arbetarorganisation.

När jag hör och läser Helenes och Anns inlägg är det som om jag hör grannar, vänner och många andra uppfattningar i gatans debatt, samtal kring köksbordet, på arbetsplatser och många andra platser. Vem har Helene och Ann stört så mycket att det blev helt politiskt lagliga villebråd för den politiska makteliten. Tydligen blev Helene-Ann frågan så het att partiet centralt ryckte till undsättning och krävde deras avgång. Denna uppbackning kom samtidigt som Stockholms arbetarkommun brottades med stora demokratiska problem i sin organisation.

När nästan hälften av de röstberättigade i den egna organisationen i Gävle hade uppfattningen att Helene och Ann inte gjort något fel. Det är för mig helt obegripligt att politiker som vitaliserar politiken och som faktiskt ger väljarna den röst som de i valet gett uttryck för blir ”persona non grata” i den egna organisationen när man pratar väljarnas språk.
Om diskussioner uppkommer om utbrytarparti eller annat är det inte Helenes eller Anns fel.
Makteliten inom partiet har själv lagt upp ändslutet och får antagligen så småningom finna sig i en inre revolution inom de egna leden.

För mig står Helene och Anns agerande som ett föredöme i uppdraget att företräda alla de människor som valt dem.
Det kanske är så att de som utövar makt för egna eller en organisations fördelar inte är makt i positiv mening. Det är i stället en grov form av trakasseri och antagligen ett sätt att dölja den egna inkompetensen.

Upprättelse för Helene och Ann är en anständighetsfråga.

Bertil J. Larsson