Trygghet i obalans

Kläderna började bli lite tajta. Skjortorna glipade vid knapparna. Att ta på sig byxorna innebar en kraftansträngning med att dra in magen, hålla andan och knäppa översta knappen. Att se sig i spegeln var ingen vacker syn. Glipande skjorta, dragkedjan i byxorna som inte gick ända upp och lite valkar som hängde ut över byxlinningen.
Helfigur, naken, framför spegeln fick mig att inse att det inte var något vackert med en man i övre medelåldern. En ganska stor övervikt som hade förmågan att valka sig på kroppen och en slapphet i muskulationen som fick mig att tänka på gelé.

Att knyta skosnören innebar en andfåddhet som fick andra tro att min sista stund på jorden var på väg. Visst fick man goda råd. Min fru som var för en diet med mycket grönsaker hade ett par stående meningar: ” du borde gå ner i vikt”, ”du borde börja motionera” och ” du måste sluta med kvällsmackorna”. Min dotter fyllde alltid på med ”När skall du sluta röka”?, ”när skall du börja gå ner i vikt”? och ”du bör börja på ett gym? ”. Ibland tog de till med viktväktarna. ”Där når man ganska fort resultat”, sade båda med en mun.

Har ofta tänkt på viktväktarna. En organisation man går till för att få recept på ”nyttig” mat och där man blir vägd en gång i veckan. En kostnad på 100-lappen för att få reda på sin vikt. Har man gått ner något hekto får man beröm för att man varit så duktig. Duktig ponke, 100 kr tack! Det känns som om de vill ta bort pengar från människors plånböcker för att på det viset förhindra matinköp. I dagens läge får man faktiskt 3 kg köttfärs för 100 kronor när de har extrapris. Kan tänka mig ett koncept där jag åtar mig att väga alla villiga en gång per vecka för endast 20 kronor. ”Stort är vackert” Fan tro et! Det är inget vacker med övervikt, ständigt svettig och vid minsta ansträngning andfåddhet. Å andra sidan gör man allt för att skapa skönhet för överviktiga. Klädbutiker för kraftiga killar och tjejer där stort framställs som något vackert.
Fet har bara ersatts med kraftig, stort, välproportionerlig och välbyggd. Att man döljer det ”fula” med överstorlek på kläder känns fel på något sätt. Det praktiska med fethet är när man sitter framför TV: n i soffan. Man lutat sig bekvämt tillbaka i soffan och kan sedan ställa kaffekoppen på magen. Det blir en ”naturlig” hylla mellan bröstet och början på magen. Ingen ansträngning för att orka fram med kaffekoppen till ett bord. Vid dessa tillfällen kan jag dock i ögonvrån, splitsyn, ser hur de mörknande ögonen på min fru säger betydligt mer än vad som verbalt kan komma från hennes mun. Då är det inte roligt !

Det är som om tjatet får en att stanna vid det som är. Här skall ingen komma och säga till mig vad jag skall göra. Då börjar man ”paus”-äta. Ständigt något att tugga på. Kylskåpsdörren öppnas otaliga gånger under kvällen. En skiva ost blir en bit ost. En leverpastejmacka blir med pastej som skulle räcka till flera smörgåsar. I takt med tuggbehovet kan man till slut sätta i sig vad som helst av kylskåpets innehåll. Och vikten bara ökar och ökar. Kläderna bara krymper och krymper. Allmäntillståndet blir bara sämre och sämre.

Vid något tillfälle hade vi en gris i kylskåpet. När man öppnade kylskåpsdörren grymtade grisen fult och högt. Då hörde man röster som om det kom från ovan. ”Du åt ju nyss” ”Tänk på vikten” och mycket annat. Men även ett fult och högt grymtande blir lockrop med tiden. Man blir kamrat med oljudet och kan öppna kylskåpsdörren flera gånger på en kväll bara för att få höra grisen grymta. Det är som om grisen säger ”ät gärna lite av innehållet i kylskåpet så att jag får mer plats” Är man kamrat så är man.

-I min inre splitsyn såg jag plötsligt hur jag kunde förvandlas till ett attraktivt stycke. En midja värd all avund och där jag demonstrativt kunde ta av mig kavajen och glänsa inför alla fetknoppar med bilringar.

I en av dessa värsta stunder såg jag en annons i tidningen. Gå med som medlem i vårt gym. Du får träna så många gånger du vill varje vecka, du får en city-bike och en privattränare... Kostnaden var 600 kronor i medlemsavgift och en månadsavgift på 325 kronor.
Sökte upp gymmet och anmälde mig som medlem. Min personlige tränare tog emot mig den 2 oktober för att gå igenom hur alla redskap fungerade. Vi stannade till vid varje träningsredskap och gick igenom regler och funktion. Det var många som tränade och det som slog mig var att alla var så inriktade på sin träning. De såg plågade ut i ansiktet men det kanske hörde till. När jag såg dem efter träningen såg de mycket belåtna ut. De hade kanske upptäckt muskler som de i sin vildaste fantasi inte trodde fanns i deras kroppar. Jag tränade inte denna dag men beslutade att jag skulle delta på fettbrännande spinning på fredagen. Ett träningspass som skulle vara bra för mig som inte tränat på mycket, mycket länge.

Tjejen som ledde spinningen var en hurtfrisk och glad tjej. Vi ställde in cyklar efter våra mått. Hon satte på en CD med långsam musik och vi började trampa. Det kändes lite konstigt att cykla i grupp utan tanke på trafikregler, väjningsregler eller trafik. Hur mycket jag än trampade kom jag ingenstans. Inget färdmål, inga delmål och hela gänget cyklade, ”spann”, som om det gällde att komma först i mål fast man stod kvar där man startade. En praktisk tillämpning av modern idrott där alla i stort går i mål där de från början startade. Ledaren ordnade fram en vattenflaska till mig eftersom det var mycket viktigt att dricka mycket på detta pass. Det gick väl åt c. 2 liter vatten för mig under denna timma.

Efter hand satte hon på lite häftigare musik och det gällde att hålla takten. Ibland skrek hon: ”högsta motståndet samt stå och trampa”. Det kändes i hela kroppen och speciellt min kropp protesterade mot det våld jag utsatte den för. ”Sluta” bokstavligen skrek min kropp. Svetten rann i strida strömmar från min kropp. Mina händer var alldeles våta och det var svårt att hålla dem kvar på styret. Jag tyckte att jag fått nog. Tittade på klockan och blev verkligen bedrövad. 10 minuter och jag var helt slut. 50 minuters plåga kvar men jag hade ju bestämt mig för att detta var min start på resten av mitt liv. Ett liv som endast skulle gå ut på, att jag skulle må bra.
Spinningen fortsatte i olika tempo och varierande motstånd. Ledaren var onaturligt glad hela tiden och orkade dessutom prata med oss och ge oss uppmuntrande tillrop.
Timmen närmade sig slutet. Det var dags för stretching. Vi skulle stå vid sidan av cykeln. Lägga upp ett ben på styret och på så sätt stretcha benmuskler. Höger ben gick bra men när jag skulle lägga upp vänster ben hände det som fick mig att tvivla på sjukvården. Mitt ben kom inte riktigt upp på styret varför jag pendla med benet för att på sätt nå upp. Man ville ju styla. Vid andra pendlingen kom visserligen mitt vänstra ben upp men samtidigt gled min högra fot i det svett som samlats på golvet, mitt svett. Foten gled en bit och tvärstannade där det våta tog slut. Min fot vek sig och hela min tyngd hamnade på foten. Det gjorde fruktansvärt ont men tursamt nog hörde jag inget oljud som om något ben brutits. Hade otroligt svårt att resa mig upp. Till slut var jag dock uppe och tyckte att det hela var lite skämmigt. All verksamhet i lokalen hade avstannat och till slut kom en förlösande fråga ”hur gick det”?
Haltade betänkligt därifrån. Ont som tusan och dessutom märkte jag att benet inte riktigt ville hålla min kropp uppe.

Det var många tankar som for genom mitt huvud vid hemfärden. Var det så här att bli av med vikt och få en någorlunda normal kropp, tänkte jag. Hem i duschen, linda foten och linkade omkring så gott det gick. Svullnaden började bli betänkligt stor och jag bestämde mig för att söka läkarvård. Hela Sverige var ju på rätt väg enligt politikerna. Det har aldrig gått så bra som det går nu. Härliga överskott i statsfinanserna och politikernas satsningar på vården hade ökat. Jag kände mig trygg trots min skada.

-Inom sjukvården tar vi väl hand om alla. Människor som är sjuka eller har råkat ut för olycksfall behöver någon de kan luta sig mot och känna trygghet. -Att människor i en plågsam situation får den bästa omvårdnad är en livsnerv hos oss inom sjukvården. Vi brukar skämtsamt säga ” att när du väl är här vill du inte komma här ifrån”.

Ringde hälsocentralen men de hade ingen jourtid för mig förrän tidigast måndag. – Vilken familjeläkare har du, frågade syster. – Vet inte, svarade jag, eftersom jag aldrig fått besked om vilken läkare som är min familjeläkare. En resultatlös diskussion som inte förde mitt ben närmare en adekvat vård. Jag tror jag börjar hamna i moment 22. Eftersom jag hade svårt att röra mig och ännu mer svårt att styra foten blev min dotter privatchaufför. Vi åkte till Gävle sjukhus för vård. Det var med stor förväntan vi for till sjukhuset. Min fot skulle bli undersökt. Var det något benbrott, spricka eller väldigt uttänjda ledband? Jag riktigt såg hur vården tog väl hand om mig, kanske tyckte lite synd om mig som råkat ut för denna olycka. Väl framme vid sjukhuset linkade jag in på akuten. Min krycka, som jag lånat av min granne, var till stor hjälp i detta mitt bedrövliga tillstånd. Det var många akutfall i väntsalen men tomt i inskrivnings ”rummet”.

– Hur står det till här då, frågade en sjuksköterska som tog emot mig.
Väl på plats talade jag om vad som hänt min fot för sjuksköterskan. Hennes svar var mycket deprimerande. Du skall först vända dig till din hälsovårdscentral. Där bedömer de skadan och skriver en remiss om du är i behov av ortopedisk hjälp eller om skadan måste röntgas. Talade om för sjuksköterskan att hälsocentralen inte hade tid med mig förrän tidigast om 3 dagar. Sjuksköterskan svarade med att om jag hade så ont så att jag skrek på grund av smärtan skulle jag bli ett akut akutfall och kanske komma till behandling fortare. ”Räcker detta kan jag skrika för jag har hemskt ont” svarade jag. Men hon bara log åt mig. Hennes leende tog andan ur mig och jag beslöt att vara en riktig man. Lite ont i benet är väl inget att göra stor affär av tänkte jag.

Den trevliga sjuksköterskan på sjukhuset skulle ändå göra ett försök genom att prata med de läkare som var på ortopeden och röntgen. Innerst inne tror jag hon tog en kaffepaus. Det är nog vänlighetspsykologi. De får en patient invaggad i en trygghet att här gör vi allt för att du skall bli bra. Jag slöt ögonen och hade drömbilden klart för mig.

Jag fick vänta i en kur på c. 2 kvadratmeter. En glasvägg med en pratlucka längst ner skilde mig och sköterskan åt. I övrigt fanns en stol och bakom mig ytterligare en glasvägg med en skjutdörr av glas som öppnades genom att trycka på en knapp med en nyckel som symbol. Jag fick en förnimmelse av att om jag tryckte på denna knapp kom det fram en nyckel som jag kunde öppna dörren med.
Detta lilla utrymme hade en fördel, det gick inte att ramla åt sidorna eftersom väggarna då tog emot. I detta lilla utrymme samlas tankarna på något sätt. Man funderar på om skadan är allvarlig, om jag måste opereras, hur lång tid man måste vara konvalescent och många fler tankar.

När jag satt där i mitt lilla utrymme såg jag hur en man kom bärande på ett barn i 6 års åldern. Barnet var vitt som lakan i ansikten och pappans ansikte lyste av förtvivlan. Det fanns ingen plats i väntsalen för honom varför jag tryckte på knappen med nyckelsymbol. Dörren gled upp och jag erbjöd pappan att sätta sig i min stol i väntan på sjuksköterskan. Pappan berättade att hans son brutit armen vid lek i en gunga. Han hade tagit sig till sjukhusakuten för omedelbar hjälp för sin son. Han hade tydligen erfarenhet av ”trygghet i vården” eftersom han utbrast: ”säger de att jag först skall vända mig till min hälsocentral river jag stället” – Då hjälps vi åt, svarade jag. Nu befann vi oss i den konstiga situationen. Sjuksköterskan som tog emot mig var på ortopeden och röntgen för att undersöka mina möjligheter till adekvat och omedelbar hjälp. Där var vi. Pappan sittande i stolen med sin son i famnen som brutit en arm och jag stående med min skadade fot. Sonen som var vit i ansiktet och tydligen hade smärtor var tyst. Det ryckte dock i läpparna som om gråten var på väg. Pappan var tyst men såg mycket ängslig ut. Det är väl så att det räcker med en sticka i skinnet på ens barn för att föräldrar skall bli de mest oroliga på jordklotet. Det fungerar så bara.

– Min skada blev med ens enkel. Tänk vad jag gnällt inombords över mitt dilemma. Människor fungerar väl så i pressade situationer. Det är ju faktiskt lättare att gnälla än att göra något, trots allt. -”Min” sjuksköterska kom tillbaka och meddelade att tyvärr kunde jag inte få omedelbar hjälp. Om c. 7-8 timmar kunde det tänkas att en läkare hade tid för mig. Kravet på hälsocentralens läkare, familjeläkaren, fanns dock kvar. Allt detta sa hon med ett leende och lämnade tillbaka mitt plastkort. Familjeläkarsystemet fungerar så att efter kl. 17.00 på fredagar finns en allmän familjeläkare som jourar på sjukhuset. Denna ”familjeläkare” undersöker oss sjuka. Skriver en remiss till en kollega på sjukhuset. Man får antagligen byta rum och ”fortare” än man tror har man en akutläkare hos sig. För att inte störa tristessen så blir man omhändertagen av en sjuksköterska före familjeläkaren och en sjuksköterska före akutläkaren. I mitt fall skulle jag antagligen bli sänd till ortopeden och därefter till röntgen. Efter all denna uppståndelse skulle jag antagligen bli hemskickad med en hårt lindad fot, några värktabletter och rekommendation att inte stödja för mycket på foten de närmaste dagarna. Tyckte nog att sjuksköterskan luktade kaffe. Kanske en inbillning men misstanken var där eftersom jag blev röksugen.

-Om skadan inte är tillräcklig för snabb och adekvat hjälp måste man väl undersöka om skadan faller under denna bedömning. -Det kanske behövs någon patientombudsman som kan se till att skadan blir så allvarlig att man hamnar i bedömningsnomenklaturen för snabb behandling.

Med perspektivet en väntetid på upp mot 16 timmar valde jag att under en överskådlig tid bli min egen doktor. På måndagen skulle jag åka till hälsocentralen och skapa ordning för den byråkratiska uppbyggnaden av sjukvården. Is och hård lindning av foten. Intelligenta värktabletter gjorde susen. Foten i höjdläge och väntan på undret, att svullnaden skulle gå ner samt att värken skulle försvinna.

Lördagen och söndagen innehöll många omläggningar med isgelé, hårt bandage och intelligenta värktabletter. Foten hade också börjat bli blå och grön. En färgskala som spred sig neråt i foten och fick mina tår att se väldigt smutsiga ut.

”Det är måndag morgon och min fot är både blå och grön.” Det var i dag det skulle hända. Jag tänkte överraska på hälsocentralen och kanske få en pratstund med min familjeläkare om de nu kunde bestämma sig för vem det var. Jag anmälde för flera år sedan mitt intresse av familjeläkare. Av de som var valbara valde jag ut den yngste av den anledningen att han eller hon kanske inte var så benägna att göra misstag eftersom deras karriär låg framför dem. Alla var dock upptagna och för ca: ett år sedan fick jag brev om att jag skulle välja en ny familjeläkare. Jag valde en ny och tänkte mig en framtid där jag hade en läkare som bekymrade sig för min framtida hälsa. En läkare som kanske inledde ett besök med:”tjenare Bertil, hur står det till” eller ”det gick inte så bra för MFF den senaste säsongen” Ordet ”familj” ger en sådan oerhörd stark intimitetskänsla av att ”bry sig om” inte räcker för att beskriva den.

– Någon familjeläkare har jag än i dag inte fått. På den vägen är det men det kanske klarnar så småningom.

Var ute i god tid på hälsocentralen. Linkade in kl. 09.00 och anmälde mig i receptionen där de omedelbart frågade vem som var min familjeläkare? ”Jag har sänt in papper för c:a ett år sedan men jag har inte fått svar på vem det är” svarade jag. Döm om min förvåning när hon svarade. ”Den administrativa avdelningen har haft personalbrist och sjukdomar varför behandlingen av familjeläkarsystemet har en väntetid på c. 7 – 8 veckor” ”Det är väl en viss skillnad på 12 månader och 7-8 veckor ” svarade jag. Det är c:a 40 veckor emellan 7-8 veckor och min väntetid, fortsatte jag. Syster bara tittade på mig som om planeten jorden inte var min hemvist. – Det var i den stunden jag misstänkte att jag kom fel in i deras system. Här gällde det att hålla ut. ”Sitt ner och vänta på din tur så kommer en sjuksköterska att kalla in dig för undersökning.

-Jag började få en förstärkt känsla av moment 22. Foten och benet värkte och färgen skall jag inte prata om. -Det började kännas som om jag inte var en individ i samhället. Att de betraktade mig som huvudlös och kanske bara gnällde lite i onödan. Bilden får symbolisera en ”allvarlig” skada som behöver snabb vård.

I väntrummet var det tre personer före mig. Under tiden kom det ett tiotal nya patienter och döm om min förvåning att de blev inkallade och jag satt kvar. Efter en och halv timma ropades mitt namn ut. En glad sjuksköterska tog hand om mig och undrade hur står det till här då? Jag beskrev hela händelsen för henne. Jag tog av mig strumpan och visade min fot. Hon såg på min fot utan att vidröra den. Tänkte ett tag, tittade i sin dator och sa sedan du skall lägga ett hårt lindat bandage och variera detta med isförband, hålla foten högt i viloläge och inte stödja på foten för mycket. Hennes telefon ringde, hon vände sig till mig och undrade om hon kunde ta emot en kort rapport. Det går bra, svarade jag. Rapporten skulle nedtecknas eftersom rapporten inte var till henne. Den skulle bara skickas vidare av henne. Det kom några samtal till. Det var patienter som ville ha råd av något slag.

– Jag drömmer, tänkte jag. Var detta vården med stor V ? Du borde komma till joursköterskemottagningen, fortsatte hon. Där får du en proffsig omläggning ”De finns en trappa upp och deras mottagningstid är mellan 09.00 – 10.30”. Jag tittade på klockan och konstaterade att min tid var ute. Varför skickade ni inte upp mig till dem när jag kom hit, undrade jag. Du borde ha upplyst i receptionen när du anmälde dig att du skulle till en joursköterska, svarade hon. Du är väl sjuksköterska, undrade jag. Då kan väl du lägga ett proffsigt förband? Men icke sa Nicke, hon var bara rådgivande, svarade hon.

”Jag vill träffa min familjeläkare” försökte jag. ”Vem har du” svarade hon. ”Vet inte eftersom jag inte fått uppgift på detta trots att jag anmält mig vilja ha en” svarade jag. Efter inkommande samtal, där jag fick vänta medan hon pratade om andra patienter, sade hon att jag skulle få hjälp. Hon tittade i sin dator och prickade in mig på överblivna ”fall” som sedan skulle fördelas på eventuellt lediga läkare. Därefter skulle jag få en kallelse till mottagning hos en familjeläkare. Visserligen inte min men titulaturen var riktig. ”Hur lång tid tar detta” frågade jag. Det visste hon inte men de skulle behandla det så fort som möjligt.

Under tiden för mitt fullständigt förvirrade besök knackade det på dörren och en sköterska undrade var syster Karin var. ”Min” sköterska började knacka på datorn men jag la mig i deras konversation och talade om att syster Karin var ledig i dag och kommer i morgon. Det är så att sitter man i ett väntrum får man mycket information som man egentligen inte skall ha. Eftersom alla samtal mellan personal sker helt öppet fick jag en god inblick i personalsituationen för dagen. Hur deras helg hade varit och mycket annat. Jag hade i minnet noterat de som var borta eller lediga eftersom de stående frågorna i stort var frågan var den eller den personalen var. Några läkare skulle inte komma förrän på eftermiddagen samt en läkare som skulle sluta och sedan jobba som ”fri” läkare. Det kanske var mer pengar att tjäna om man var konsultläkare.

En äldre man, född 1936 var uppe för att få frikort. Han körde en thermobil och var det mest humoristigaste inslaget under min väntetid. Han körde emot alla dörrkarmar som fanns. Tryckte till möbler och andra lösa föremål i väntrummet och korridoren. Var gång han stötte till något var hans enda kommentar, oj, oj, oj.

Åter till min situation. ”Du menar att jag efter tre dagars plåga och oro skall linka hem och vänta på att brevbäraren skall komma med ett glädjande besked till mig, sade jag.” ”Det är inte vårt fel” svarade hon. Hon fortsatte: ”skriv brev till politikerna och insändare i tidningen och beskriv situationen. Vi kan inget göra”. ”Jag är här för att få vård och kanske få skingrat de orosmoln jag har angående min skada”, sade jag och fortsatte. ”Jag är inte här för att få rekommendation att skriva brev till byråkratiska makthavare som ingenting begriper hur människan i verkligheten har det”.

Nu var jag på högvarv men insåg snart att nu djävlar hade de bestämt sig för att byråkratisera mitt besök. Tänkte ett tag att ramla omkull på golvet och verka avsvimmad. Tittade på sjuk-sköterskan och detta fick mig att avstå med tanke på eventuell mun mot mun metod.

Jag hade beställt tid för en influensaspruta någon dag senare. Jag tänkte, kan jag slå hål på en liten, liten del i det byråkratiska? Friskt vågat, hälften vunnet och resten får du på försäkringskassan. ”Jag undrar om jag kan få min influensaspruta i dag i stället för den tid som är förbeställd. Det skulle ge mitt besök i dag lite mening eftersom jag hitintills endast kan beteckna mina försök till läkarvård som meningslöst gnetande” Döm om min förvåning när hon svarade ” det går bra”. Jag fick min spruta och betraktade detta som en vinst, dock liten, över byråkratin inom sjukvården. Hoppas hon strukit min avtalade tid. Om inte, kan detta leda till ett administrativt och byråkratiskt handlade som jag inte är mäktig att klara av.

-Mina tankar for i väg och jag tänkte på hur makthavare i regering, riksdag och på lokala plan har omedelbar läkarvård gratis vid sjukdom, fria mediciner och inga löneavdrag vid sjukdom. Hur skall dessa makthavare kunna föreställa sig den ”lilla” människans situation ute i verkligheten?

– Jag förstod min situation. Jag skulle inte få hjälp av någon familjeläkare i dag. Jag skulle inte få adekvat hjälp på sjukhus de närmaste dagarna. Jag skulle få fortsätta med min egenvård och hoppas på att jag gör rätt samt att det inte skulle bli några framtida men.

Det är nu 6 dagar sedan min olyckliga skada inträffade. Jag sitter uppe vid min dator, håller utkik efter brevbäraren som kanske har ett meddelande om att det finns en bokad tid hos en familjeläkare i framtiden. Ett brev betyder så mycket men jag är fast övertygad om att familjeläkaren skriver en remiss till sjukhuset. De i sin tur kommer att kalla mig till undersökning och eventuell adekvat hjälp. Detta innebär att jag får vänta på brevbäraren en gång till och under tiden kanske min skada läkt och det dags för nya sjukdomar eller olycksfall som kräver en familjeläkares utlåtande.

– Det skall mycket tålamod, god fysik och gott humör för att vara sjuk i någon form. En sjukdom eller olycksfall går att klara av egen kraft men jag tvivlar på att alla klarar av den press som makthavare i form av byråkrati ställer till med.

– I det stora hela är min skada enkel i sammanhanget. Men hur har människor det med allvarliga sjukdomar eller olycksfall?

Nu skall jag ner och lägga ett isförband, ta min intelligenta värktablett för att lindra det onda. Nu har vi inget personligt brevinkast i dörren i vår förening så den lille mannen i blåkläder och sin gitarr kan inte sjunga för mig. Å andra sidan är hans sång av sådan kvalitet att min fru skulle kunna betrakta sig som tonsäker och skönsjungande. Jag får väl sitta här och hoppas på att brevet från ”familjeläkaren” kommer fram i tid till mig.

–Fredagen den 13 oktober hade jag av någon anledning, i mitt bedrövliga tillstånd, tagit mig ner till Sätra Centrum. Behövde komma ut bland folk. På bänkarna utanför centrat satt de vanliga A-lagarna inbegripna i viktiga samtal om hur de skulle få dagen att gå. Har aldrig begripit varför de finns i Sätra Centrum. Det finns inget systembolag där.

På bänken satt också en ”dam” i medelåldern och mumsade på ett bit rå falukorv. Jag är tydligen hennes favorit. Ser jag på henne eller söker hennes blick av någon anledning faller hon ut i en svavelosande svordomsramsa och ber mig fara åt helvete och ge fan i att se på mig. Om jag säger så, att Julia Cesar, hon som var satkärring i tidiga svart-vita filmer, var en outstanding skönhet i jämförelse med damen på bänken. Får antagligen titta ner i marken i fortsättningen för att undvika hennes tro på att jag är ute efter hennes kärlek.

För flera år sedan, när jag åkte slalom i Fjällnäsfjällen, råkade jag ut för en rätt så vådlig vurpa. När ens kropp har stannat efter vurpan, är det första man gör, tittat efter om någon har sett hur man klantat till det för sig. Sen känner man efter hur man mår. Ett märkligt beteende.
Några månader efter denna olycka hade min värk i vänster axel inte gått över. Jag ringde min hälsocentral och fick tid hos en ”överbliven” läkare som inte var uppbokad som familjeläkare.

Jag beskrev mitt onda i axeln för honom men talade även om att värken också omfattade armbågen. Han tittade på mig, lyfte sitt pekfinger, såg allvarligt på mig, och drog pekfingret fram och tillbaka framför mitt ansikte och sade ”bara en sjukdom inte två”. Då fick jag en förnimmelse av att de hade betalt per sjukdom. Ett slags ackord eftersom jag vid ett nytt besök för min armbåge skulle få betala ytterligare 100 kronor.
Till slut skrev han ut recept på värktabletter. Läste i Fass vad det var för tablett och förstod att läkaren inte förstått min beskrivning av min sjukdom. Tabletterna var för svår menstruationsvärk och jag hade väldigt svårt att placera in min värkande axel och armbåge i situationen.

När jag står där i Sätra Centrum hör jag en röst. ”Vad har du råkat ut för Bertil”?. Doktorn som hjälpte mig efter slalomolyckan var boende i mitt bostadsområde. Han hade upptäckt min olyckliga situation. Jag talade om mitt bekymmer för honom. Han blev eld och lågor och bjöd upp mig till mottagningen. Remiss till ortopeden, röntgen och akuten på Gävle Sjukhus. Han skrev också ut recept på några burkar intelligenta värktabletter. Ingen väntan, flera sjuksköterskor blev inblandade och vårdbiträden höll mig sällskap i denna min ”svåra” stund. Doktorn kom. Detta var doktor 2... Han gick igenom röntgenplåtarna och visade på två sprickor, en fem centimeter lång och en tre centimeter lång på skenbenet. Han skulle först konsultera en doktor 3 för att få klarhet i om jag skulle opereras.

En ganska lång väntan. En knackning på dörren till undersökningsrummet och två hurtfriska sköterskor eller vårdbiträden kom in. ”Hur står det till här då?” De visste redan hur det stod till, tänkte jag.
-Två sprickor i skenbenet, gipsning och landstingskryckor och återbesök om 14 dagar. Vid mitt återbesök efter 14 dagar fick jag en doktor 4. I denna undersökning ingick röntgen. Biträdena hade placerat mig i gipsrummet och jag trodde enfaldigt nog att jag skulle bli av med gipset och kunna leva ett liv utan stakatoframfart.

Doktor 4 kom in i rummet. ”Hur står det till här då?” undrade han. ”Du har röntgenplåtarna så du vet nog bättre än jag” svarade jag. ”Du har ett benbrott men det har ”kletat” ihop sig väldigt bra men vi måste skena upp underbenet samt gipsa om och boka in ett återbesök om c:a 3 – 4 veckor”. Hela min värd rasade ihop på något vis. Tänk vad en stretching kan ställa till med. Fortsättningsvis skall jag inte stretcha. Det är nog bättre med lite muskelvärk än att linka fram med ett gipspaket.

–Doktor 4 var en hyvens läkare. Under tiden som tjejerna, glada som fan, gipsade mitt ben satte han sig och pratade in meddelande i en ”pratmaskin”. Har sett sjukhusdrama från Amerika och jag väntade bara på att tjejerna skulle klämma i med sång under tiden de gipsade mig. Så blev det inte. Doktor 4 pratade in i sin maskin. Efter varje mening sade han ”com”. När han kom till detta ”com” fyllde tjejerna in med ”punkt se”. Det var en riktig teaterförställning. När Doktor 4 lämnade rummet utbrast en av tjejerna ”Vi var nog lite elaka mot honom men vi kunde inte låta bli” ”Han tål det för han har humor”. De använde nog humorn som sin avstressningsfaktor.

Ensam igen, väntar på att gipset skall bränna fast och förströr mig med att läsa meddelande och erbjudande som finns uppsatta på väggarna. ”Duscha säkert när du är gipsad. Använd vår krage som sluter tätt. Pris 130 kronor. ”Som hittat” tänkte jag. När Doktor 4 kom in i rummet för att ge mig förhållningsregler för de närmaste 24 timmarna frågade jag honom om skyddskragen. –Han tittade på väggen, sänkte blicken till mig, tittade länge och sade. ”Du, det går lika bra med en svart sopsäck och tejp och dessutom är det mycket billigare”. Jag tordes inte fråga om det var nödvändigt med svart färg på sopsäcken. 24 timmars icke stödjande på benet, återbesök om c:a tre veckor. Det skall fan vara sjuk. Man måste vara väldigt frisk för att stå ut med läkandet.

Det går ju bra för Sverige säger etablerade maktpolitiker när det närmar sig val. Nu skall vi satsa på skolan, sjukvården, tandvården, äldrevården och mycket annat som behövs där ute i verkligheten. Lite mer finstil blir det väl som vanligt, när det finns ekonomiskt utrymme. Och ännu mer finstilt, etablissemanget måste först tillfredsställas.

-Jag har fått en förnimmelse av att beslutsfattare har inbyggda hörselskydd som filtrerar verklighetsbeskrivningar från medborgarna. Ibland får jag också känslan av de har tillgång av ett hemligt synfilter som förskönar den verklighet som vanliga medborgare utsätts för varje dag.
-I den situationen har jag förståelse för att skola, sjukvård, äldrevård, arbets- skadebedömningar, arbetsmiljö, boende- miljö, naturmiljö, tandvård och mycket annat är i behov av totalrenovering.

Bertil J. Larsson