Det är konstigt med minnen, ibland är de verkligare än verkligheten

Fredagen den 4 oktober, en helt vanlig dag med solsken och för årstiden kanske lite för varmt. Det var ju inte fredagen den 13:de så några större farhågor om att just denna dag skulle bli en av de mest inledande och dramatiska i mitt fortsatta liv.
Kirurgen välkomnade mig och jag fick ta plats på en brist med byxorna neddragna. Hon hade en praktikant med sig, en ung finsk flicka som så småningom skulle bli kirurg. Hon ville att praktikanten skulle få vara med vilket jag inte hade något emot.

Undersökning gick till på följande sätt. En avrundad stav med möjlighet att klippa vävnader på aktuella områden förs in genom ändtarmen. Hela processen följs genom en magnetkamera och vävnader klipps där man på magnetkameran kan se misstänkta cancerområden. Dessa prover, i mitt falla 6, sänds för speciell analys till något laboratorium. Varje ”skjutning” i min kropp känns en aning obehagligt men på inget vis smärtsamt. Trots denna information ligger man spänd och väntar på ”skottet” och är väldigt aktiv i nedräkningen på antal skott. Sista ”skottet” är trots allt befriande och byxorna kommer på plats och man är ”man” igen. De enda biverkningar som jag upplevt efter ett sådant ”ingrepp” är att urinen kan vara blodfärgad några dagar.

Den 30 oktober fick jag beskedet av kirurgen. Hon beskrev var den misstänkta cancern fanns samt vilka möjligheter jag hade att bli kvitt sjukdomen.

Ett sådant besked känns som om hela ens innanmäte töms och därefter fylls med frågor där varje fråga börjar med ”varför”.
Efter pratstunden med Kirurgen kommer jag ihåg att när jag reste mig från besöksstolen bar inte mina ben. Det var som om något bestämde att jag inte var redo att röra på mig. Kirurgen var helt övertygad om att det var en anspänning från min sida som var orsaken till min tillfälliga förlamning.

Cancer är väl något som drabbar andra, inte mig. Mitt besked om cancer upplevde jag som om jag fått ett stoppunktsbesked av mitt liv. Själva beskedets allvarlighet hinner inte hjärnan med att bearbeta.
Livet håller på att ta slut är den enda tanke som maler och maler. Man försöker med att stoppa de negativa tankarna och bearbeta det positiva som kampen mot en cancersjukdom kan innebära.

Min cancer är positiv, det vill säga, den har inte spridit sig i kroppen, skelettet eller andra vitala organ i min kropp. Den diagnos jag fick var att cancern är operationsmöjlig och i slutänden ett tillfrisknande.
Det negativa tar trots allt över igen. Öppnar man min kropp, upptäcker cancer i andra delar av min kropp, syr igen och talar om att du antagligen har några veckor kvar av jordelivet.
Det positiva med beskedet operation innebär att min cancer är botbar. Öppna mig, ta bort skiten, sy igen och bli frisk din jäkel.
Jag har alltid försökt se det positiva i det negativa. Har något gått åt skogen har jag alltid försökt tänka positivt och handlat därefter.
Min tanke vid beskedet om min cancer var att det här skall jag ta mig ur med mitt människovärde på högsta nivå. Bort med negativa cancertankar och se på livet som något underbart.
Tyvärr arbetar det undermedvetna i negativ riktning. En undermedvetenhet som innebär dålig sömn och med det en stressigare tillvaro. Man blir känslig, överkänslig, på något sätt. Speciellt den senare känsligheten bearbetar ”tycka synd om sig själv” nerverna. Man börjar känna efter. Har jag inte lite tryck över bröstet ?, lite ont i buken ?, ont i vänster arm ? och mycket annat vars konsekvens är att man avlider
Kan det vara så att min cancerform är den lindrigaste arten, tidigt upptäckt och att den kanske är så lindrig att det är större möjlighet att jag avlider av annan sjukdom.

Ewa gav mig tre alternativ, operation, cellgiftsbehandling eller att inte göra någonting. Operation var det alternativ som definitivt skulle ta bort cancern under förutsättning att ingen spridning skett till skelett eller lymfkörtlar. Cellgiftsbehandling innebar förutom cellgifter biverkningar i form av ämnesomsättningsförändringar, hormonförändringar samt att det under kortare eller längre perioder kunde få svårt med att reglera avföringen.

Jag har bestämt mig för operation. Kirurgen, ville ha ett samtal med min fru och mig innan definitivt beslut. Under tiden skulle hon än en gång gå igenom undersökningsmaterial tillsammans med andra cancerspecialister.

Ensamheten är tankens värsta fiende. Det blir så destruktivt i tankegångarna. Trots att jag ser enkelt på min typ av cancer, en vanlig sjukdom som går att bota så får man en påminnelse om skörheten i livet. Många tankar går inte att omsätta i prat. Det blir så tomt på något sätt. Utlämnad är antagligen rätta ordet. En sjukdom som bara smugit sig på en, osynlig på något sätt och som i de flesta fall endast ger konsekvenser när det är för sent. Hur pratar man om sådant?
Man håller masken i svaren på alla frågor man får. Bara bra, det känns fint, jag är inte det minsta orolig fast jag egentligen är skiträdd !!! Allt annat än skiträdd är bara en fasad för att på något sätt dämpa sin egen rädsla eller för att göra det lindrigare för sina närmaste.

Vid den sista sittningen med kirurgen gick vi igenom hur operationen skulle ske, vilka andra läkare som var inblandande, hur lång tid operationen skulle ta, uppvaknande och eftervård...

Jag mår faktiskt skitdåligt trots att jag bestämt mig för att jag bara drabbats av en vanlig sjukdom. Ringde min dotter och försökte informera henne på ett positivt sätt. I ensamheten är det nära till tårar. Får nog skärpa mig annars går det åt helvete. Får lite yrsel emellanåt men det beror antagligen på min koncentration. Måste lära mig att slappna av. Egentligen har det inte hänt något ännu så varför vara orolig. Det är ju bara en diagnos, visserligen fastställd, men ändå. Får väl försöka anpassa tanken till problemet när det uppträder. Likväl arbetar hjärnan även när jag sover. Har aldrig känt mig så trött och utlämnad som nu

Vad har jag för cancer? Jag vill helst inte säga mer än att jag har cancer. Inte för att göra det mystiskt på något sätt. Jag vill bara undvika alla diskussioner från människor som har ”erfarenhet” av cancerbehandling. Jag har läst in det mesta om min cancerform och för utvecklande samtal med min läkare. Jag vill inte belasta mitt sinne med andra intryck än från dem som har den adekvata kunskapen. Jag orkar helt enkelt inte med mer. För min del är mottot ”To beat the devil” och jag är helt övertygad om seger.
Ensamhet är en stor fiende till ett positivt tänkande. Är man eller känner sig ensam är det lätt att ta fram händelser eller situationer där man får möjlighet att tycka synd om sig själv. Detta hände mig i den situation jag befann mig i.

Tyvärr är ensamheten den största faran för sinnevärlden. Ensamhet skapar destruktiva tankegångar antingen man vill det eller inte. Ensamhet är för det mesta näst intill självförvållat men det är så många parametrar som skall stämma för att ta sig ur det. I en situation där ensamheten tar över uppstår de mest bisarra tankegångar. Jag fick en känsla av att jag levt i ett tomrum utan innehåll. Ett tomrum där hela min kraft gått åt för att serva andra och att känslan för mina närmaste lämnats åt sidan. En slags ånger där man känner en slags förtvivlan.

Det känns en aning renande att skriva av sig. Visserligen blir det ett stackato i beskrivningarna men det är just den oreda som pendlar i min hjärna just nu. Jag har alltid sett möjligheterna i svåra situationer. Nu svävar hjärnan i ett slags tomrum trots alla mina ansträngningar att se det positiva klart och tydligt.
Att ”drabbas” borde i och för sig mana till en slags eftertanke på att koncentrera sig på glädjesituationer i livet. Glädjesituationer som inte är avskalade bara för att jag fått cancer. Hela min kropp ilar av värme när jag tänker på grannarna Inger och Mats och deras generositet av känslor och vänskap. Glädjestunder med min dotter som gett mig oräkneliga tider av enorm glädje, hennes utveckling, målmedvetenhet och generositet till sina medmänniskor som gör mig oerhört stolt att få vara hennes pappa. Detta är lycka.
Min frus sociala patos som ibland gränsar till egen utplåning. Jag har aldrig i mitt liv träffat någon som har gjort så mycket positivt för andra människor. Handlingar utan tanke på egen vinning. Min fru har gett mig oräkneliga glädjestunder. Detta är lycka.

Man tycker att sådana här tankar skulle utplåna allt negativt i hjärnan. Tyvärr finns ”röda tråden” som arbetar antingen jag vill eller inte. Det undermedvetna slår till även i sömnen.
Varför jag, är en ständigt återkommande tanke? Antagligen kvittar det hur man levt sitt liv.
Sjukdomar slår till urskiljningslöst och varför skulle jag vara undantagen. Statistiskt har mitt drabbande gjort att någon annan blivit undantagen. Hoppas då innerligt att undantagen drabbar mina närmaste,

Dessa anteckningar följer inte dagboksanteckningar dag för dag. Jag skriver ner tankar när det faller sig utan tanke på vilken dag det är.
Varför skriver jag? Det känns bra att få ut tankarna ur kroppen. En slags befrielse. Anteckningarna känns som en slag pratstund med någon. Jag tror det är nyttigt att få ut det jag grubblar på.
Det kanske är på det viset att när man drabbas av något sårbart kommer eftertankens kranka blekhet fram. Ett slags bokslut på deltid för så länge jag kan skriva så är det ingen definitivt bokslut.

Vissa stunder är behagliga och vissa stunder är mycket mörka. Varför det skiftar så har jag ingen aning om. Trots att jag inte är inne i någon livshotande fas i mitt liv är det ganska påträngande med oro, ledsamhet och ensamhet. Vi kanske är funtade på ett sådant sätt att vi någon gång i livet skall bli påminda om vår skörhet i livet. Stanna upp ett slag för en inre filosofi om sitt liv och ta tag i det sköna i livet. Det kanske är så, vem vet?

Emellanåt sätter ångesten in. Inte panikångest utan tryck över bröstet och lite svårt att andas. Sådana tillfällen upplever jag som mycket frustrerande. Det verkar som om beskedet om min sjukdom satt igång olika kemier i min kropp eller också har jag börjat ”känna”efter.

Operationen kommer att ta mellan 4 – 5 timmar. Operationen föregås av samtal mellan mig kirurgen, narkosläkare och sjuksköterskor. Provtagning i det oändliga samt ett psykologsamtal är också inbokade.
Intagningen sker den 15 dec 02 samt sker operationen den 16 dec. Beräknar att bli kvar på sjukhuset drygt en vecka och ovanpå detta en längre tids rehabilitering med provtagningar och läkarbesök.

Med dessa förutsättningar är det inte underligt att man blir lite uppstressad och orolig Nedräkningen har med andra ord börjat. Känner mig absolut inte lugn och harmonisk. Jag har lätt för att bli irriterad och tycker att all djävlighet riktas mot mig trots att mitt vakna jag säger att så inte är fallet. Undrar över vad som händer i min kropp. Känner ett hårt tryck över övre delen av bröstet. Värken lindras med värktabletter och ingen värk i vänster arm. Blir orolig över de nya inslagen i min kropps beteende. Är något annat på gång i kroppen eller har pressen påverkat mig så mycket att jag själv skapat förutsättningarna att min kropp påverkats psykiskt

Jag tror inte att jag är rädd för att dö. Det är själva döden som skrämmer mig. Likväl kretsar många tankar kring att jag är på väg att inte finnas till mer.
På den fysiska sidan har en viss passivitet inträtt. Jag känner mig trött och har svårt att ta mig för något. En slags virrighet som jag inte kan fokusera till någon upphovsorsak.
Det är kanske spänningen inför den 16 dec som ställer till denna oreda. Ett ”litet” för kirurger vanligt ingrepp skrämmer skiten ur mig. Har cancerspöket fått sådana konsekvenser bland oss vanliga att det frammanar destruktiva känslor? Det här ar slutet trots att det finns åtskilliga andra sjukdomar där negativa konsekvenserna överskrider cancern med råge. Cancer har fått ett järngrepp i våra hjärnor. Cancer=död,och detta trots att de flesta cancerformer är botbara.

Söndagen den 15 dec är det med stor oro jag blir körd till sjukhuset för intagning. Kan idag inte redogöra vilka känslor och tankar som for genom mitt huvud den kvällen. Vet bara att jag grät och kände mig väldigt sorgsen och att jag var medveten om mina närmastes känslor. När jag väl blivit avlämnad på sjukhuset var nästa kontakt mellan oss efter operationen. Natten mellan den 15 – 16 december år 2002 var den längsta i mitt liv och mitt huvud har nog aldrig och kommer nog aldrig att explodera med så många tankar som den natten.

Måndagen den 16 december 2002. Fick ingen frukost eftersom magsäcken skall vara tom inför en operation. Jag var utsedd som nummer två i operationsordning men eftersom nummer ett intagit en grötfrukost av misstag gick jag helt enkelt ”före” i kön.

Vid uppvaknandet upplevde jag en intensiv smärta samt att jag befann mig på ett mycket torftigt ställe där skuggor, lampor, figurer i tavlor levde ett helt eget liv. Jag såg allt i färg med tydliga drag av de människor som rörde sig i tavlorna eller som dimfigurer svepte igenom rummet. Jag upplevde ingen som vänlig. De var mer dödsfigurer även om de inte såg mordiska ut. När de rörde sig följde rörelsemönstret dem som flera slags slöjor i en böljande formation. Ett slags spindelnät där jag inte hade minsta chans att slippa igenom. Deras insmickrande ansiktsuttryck kallade hela tiden på mig. Jag försökte blunda men synintrycket förblev intakt oavsett om jag blundade eller inte. Hela tiden hade jag en oerhörd smärta som hela min kropp utsattes för.
Emellanåt var jag troligtvis inte i sinnevärlden. Jag upplevde hallucination i sinnesvilla, syn – och hörselvilla. Den fysiska närvaron var en oerhörd smärta. För det mesta kände jag inte medvetenhet, bara smärta, smärta smärta.

Att utstå smärta, inte en utan många gånger samtidigt, har fått en ny innebörd för mig. Att i ett helvetiskt smärttillstånd få uppleva att man kanske inte finns till. Det är något utanför din kropp som ställer till denna ”dödens upplevelse”.
Du håller på att avsluta ditt liv Bertil, uppgörelsens stund är inne, hör man röster säga. Vilken jäkla uppgörelse och med vem, vill jag fråga!

Min ångestmottagande brunn är överfylld. Det har blivit kaos i den negativa trafiken. Kanske en trafik av politiska misslyckanden där spariver är en större merit än att se till att vi mår bra i vården. Du har rätt till smärtvård när det behövs. Den psykiska smärtvården då?

Ta det lugnt Bertil, blev uppmaningen Du måste själv hjälpa till!

-Men för helvete då, jag har en värk som inte är av denna världen, hela min kropp känns mörbultad och dessutom att min smärta förstärks i en ångestskapande miljö.
Visa mig att ni uppfattat att jag finns. Jag har bett, gråtit, vädjat till nästintill självutplåning och försökt få mig närvarande i er medvetenhet. Min smärta är olidlig.
Jag har gett efter för min sjukdom. Jag har ställt upp på en behandlingsplan med alla de nackdelar som skulle återställa mitt liv.
Hallucinationerna avtog efter hand medan sömnproblemen kvarstod i över en vecka. Ser fortfarande de overkliga figurerna utan talförmåga svepa genom rummet utan tillsynes med annan uppgift än hålla en vaken eller vara ångestskapande. Det inträffade till och med att när min fru ringde mig en dag bad jag henne vänta ett slag för att jag skulle tala om för sänggrannen att det brann i hans säng. Så verkliga var hallucinationerna ibland.

Skall nu lämna denna helvetesstund i mitt liv bakom mig. Ha förståelse för att berättelsen ibland kan vara osammanhängande och kanske osannolik. Det är inte så underligt. För mig är tiden från den 4 oktober till den 27 december 2002 osannolik, men att jag är på bättringsvägen, är sannolikt.
Det märkliga med mina nedskrivna smärtupplevelser, hallucinationer och ångest är att de är nedtecknade, om än svårläst, i mitt anteckningsblock som jag hela tiden haft på bordet bredvid sjuksängen. Något minne av att jag skrivit ner alla dessa nedteckningar har jag inte så troligtvis fungerar intellektet, kanske på sparlåga, även när man inte är riktigt klar i hjärnan.

Återkomsten har varit en hel del ångestladdad. Har jag blivit kvitt allt det onda eller slumrar det en liten cancercell någon annanstans i min kropp.
Min fru och dotter har under denna min mest svåra tid i livet varit den bästa kampen för en återgång till ett liv. Bara att snudda eller ta på någon av dem har sänt vibrationer av välbehag genom min kropp. Deras ängslan och omsorg om mig är något som skall följa mig livet ut.
Min vän och granne som var på besök stärkte mig mycket. Där låg jag med slangar i näsa, mun och flera andra ställen på kroppen. Min kropp var fullproppad med morfin och annan skit varför min medvetna tid under hans besök var ett stackato mellan vaket tillstånd och sömntillstånd.
För min del tyckte jag att vi pratade hela tiden. Oavsett mitt tillstånd så var han där var gång jag öppnade ögonen. En annan grannes ansikte som jag såg som ett töcken vid ett halvuppvaknat tillstånd men ändå uppfattade hennes ”kämpa på Bertil”
Likadant med telefonsamtal till sjukbädden. Även om jag inte kunde föra ett normalt samtal under den värsta tiden kände jag sympatin från mina närmaste och vänner och många fler som en slags trygghet i allt eländet. En granne som ett flertal gånger besökt mig och undrat hur det står till. Andra grannar som kom med lite vårtulpaner och en önskan om tillfrisknande.
Det är dessa inslag av ”bry sig om” inslag som stärker läkandet samt förvissar mig om att jag inte är ensam

Bertil J. Larsson