Tankar om livet, att bli äldre, det oundvikliga slutet och allas lika värde.

Många gånger i mitt liv har jag kommit på mig själv med att ställa frågan, vad håller du på med och varför? Vid dessa tillfällen försöker jag definiera vad jag kan behöva förändra. Att sålla bort oväsentligheter och ta tag i det som ligger nära livet. Problematiken blir dock så omfattande på grund av att drömlivet och verkligheten ligger ljusår ifrån varandra.

Mitt innersta är livet i sig. Bort med det materialistiska tänkandet och förändra till en bra livskvalitet, tänker jag. Trots allt tar alltid det materialistiska över på grund av att jag måste ha mat till mig och min familj, pengar till hyra och andra löpande räkningar som är ”nödvändiga” i det liv vi lever i dag.

Livskvalitet är, tror jag, lika många som det finns människor på vår jord. Det som är livskvalitet för en person kanske kan uppfattas som misär av någon annan eftersom bakgrund och förutsättningar är så olika från person till person. Trots detta tar många politiker detta ord, livskvalitet, i sin mun när de vill vinna röster för tillträde till makten.
Den livskvalitet som de etablerade i etablissemanget menar grundar sig i stort på deras egna möjligheter utifrån den egna ekonomiska förutsättningen. Verkligheten kan många gånger vara helt annorlunda för flertalet av dom de skall företräda.

När man börjar bli gammal kommer också tankarna om hur ens liv skall sluta. Den långa, men universellt korta vandringen, kommer förr eller senare att ta ut sin rätt och avsluta livet.
Ett avslut av livet är definitivt den enda demokratiska rätten som kan tillskrivas livet. En rätt som förpassar oss alla till ett likvärdigt tillstånd, död, bårhus och begravning.

Själva begravningen är dock inte likvärdig men vad gör väl det när man som död inte vet om vad som sker. Man får dessutom aldrig själv reda på om man är död. Begravningar skiljer sig med ljusår från varandra. Har du tillhört, i någon form, etablissemanget, visas dig vördnad i form av, utöver närmast sörjande, offentligt sörjande, offentliga tacktal, blommor i mängder, notiser i tidningen, reportage och minnesprogram. Dessutom väldigt många som innerligt hoppas på, att kanske ”Hänt i veckan” skall föreviga dem med foto i tidningen som en bekräftelse på att de kände liket. Klädvalet är också väldigt viktigt eftersom de även på en begravning kan bli trendnissar och trendnissor som visar att de är med sin tid. I vissa fall kan du få en plats, torg eller gata uppkallad efter dig. Är du riktigt ”berömd” blir det till och med en staty eller byst på en allmän plats.

Det ironiska är att liket aldrig kommer att få reda på vilken sensation hans eller hennes död åstadkommit eller att så många människor var intresserade av dem som avliden.
Jag har alltid undrat över varför en bonde, gruvarbetare, grovarbetare, affärsbiträde, sjuksköterska, läkare och andra yrken inte har status till att ha gjort samhället en så stor nytta under sitt yrkesverksamma liv att de inte ens kan få samhällets uppmärksamhet när de avlider.
Ibland räcker det med att ha varit med i någon Tv-såpa för att bli så kallad kändis och dör en kändis, på vilken nivå de än befinner sig på, blir det fullt pådrag från massmedia och veckotidningar.

Förståsigpåare menar att livet passerar revy med blixtens hastighet när man dör. Själv hoppas och tror jag att en sådan komplicerad varelse som människan har värderats ett bättre eget minnesprogram i dödsögonblicket. Att livet passerar revy i långsam takt där man får uppleva alla ögonblick med en ofantlig njutning. Min barndoms somrar i Höllviksnäs där livet var liv, lycka och njutning.
Hur jag liggande i gräset studerade trädkronor och molnformationer och där fantasin hade ett fritt spelrum. Min systers evinnerliga tränande på dragspel, fågel blå, som vid tidpunkten var en stor påfrestning men som utvecklats till ett behagligt minne. Min mammas sätt att ta hand om mig, älska mig och trösta mig när stunderna var svåra. Min första förälskelse, människor jag träffat som betytt väldigt mycket för mig och alla verkliga vänner. Hur jag levt med min livskamrat, de lyckliga stunderna av samhörighet och omtanke. Förlovningen med henne på studiekullen på Bommersvik och den lyxiga middagen som bestod av grillad korv med bröd. Hennes och min lilla hemlighet ”min älskling du är som ros, en nyutsprungen röd”. Det skära vann och vi blev till ett. Våra hemliga möten på bensinstationen utanför Tierp. Våra lyckliga stunder med färja till Åland med övernattning.

Livsögonblicket när min dotter föddes under tumultartade former på Karolinska. Hennes liv och utvecklig som bara har varit en enda stor njutning och tillfredsställelse. Första gången jag höll henne i min famn. Pappaledigheten tillsammans med henne och långa sköna promenader på Järvafältet och bröstmjölk på flaska när hon blev hungrig. Hennes uppväxt där hennes hunger nästan fick köksbordet att stryka med. Oräkneliga sagostunder med Nicke Nyfiken, Alfons Åberg och Pippi och alla sångstunder inför nattning där ”Morgon mellan fjällen” blev en stor favorit. När hon blev några år äldre och tyckte det var fest när hon, som hon uttryckte det, fick gå på ”festorang” och äta med oss.

Hennes intresse för körsång som fick mig att rätt ofta besöka kyrkan i Kista för att lyssna på hennes kör. Deras körledare som svängde upp religiös musik så att hela kyrkan gungade och man trodde att man befann sig i en amerikansk baptistkyrka med svängigt gospel där besökarna trivdes. Alla andra lyckliga stunder jag fått uppleva med min familj kan bara inte spolas bort med en revypassage på någon sekund. Det får inte vara så!

Det märkliga är att när man filosoferar i detta ämne kommer bara de lyckliga och välbefinnande stunderna fram ur minnet. Troligtvis är det antagligen så att hjärnan i dödsögonblicket också sorterar bort obehagliga och skrämmande minnen. Ungefär som i lumpen.
Av alla de som gjort militärtjänst berätta man bara om de stunder då man hade roligt, trevligt och mådde som en kung. Jag tror att man kan generalisera om detta.

Den enkla lilla ”människans” död är mera livsnära på något sätt. Den verkligt djupa sorgen som inte är någon massmedial uppvisning. Sorgen som sätter sina spår genom en djup långvarig kärlek och stor saknad. Döden som kommit som en befrielse från jordelivet efter ett hårt arbetande liv där kroppen är totalt utsliten långt före döden. Ett liv med många lyckliga stunder men också en kamp för ett något så när drägligt liv.

För alla dem finns inte uppmärksamheten och tacksamheten för vad de uträttat under sitt liv. De har arbetat och genom detta bidragit till samhällets utveckling och där medborgarnas väl och ve varit drivfjädern. De har solidariskt ställt in sig i ledet och aldrig ifrågasatt etablissemangets i många stycken självupptagna verksamhet. En verksamhet som gett dessa självändamåls människor utkomst och förmåner som i stort gett dem ett mycket behagligt jordeliv med pensioner som kan liknas vid en lottovinst. Vart tog deras ideal vägen?

Den enkla, arbetande människan är landets hjältar. Därför tror jag att deras liv i dödsögonblicket passerar revy mycket, mycket långsamt. När ”offentliga” liket och liket efter den enkla människan ligger där i bårhusets likvagn, nakna med ett lakan som döljer kroppen och med en identifiering fastbunden kring stortån, är det inget som skiljer dem åt. Jämlikheten har inträtt och det var kanske Guds mening, att ingen skulle kunna ta med sig förmåner till ett annat liv efter döden.

Efter näst sista resmålet, bårhuset, före den definitiva begravningen, kommer värderingen av liket. Det finns många som är lika ensamma på begravningen som de var i levande livet. En socialkontors begravning med representanter från begravningsentreprenören och prästen som enda närvarande. Inga vackra tal om den dödes välgärning i livet. Inga blommor eller kransar med ett sista tack. Inga rosor på kistan där begravningsgäster visar sin vördnad och säger några väl valda farväl ord. Ingen sten med den avlidnes namn och angivelse av sin tid på jorden. Askan hamnar nog i någon minneslund och där blir den avlidne inte ensam längre vilket är en välgärning i sig. En verklig kontrast till en ”kändis”-begravning.

De flesta begravningar innehåller tal till den avlidne och i viss mån till efterlevande. Vackra tal där den avlidnes gärning rosas både när det gäller som arbetskamrat och som livskamrat och förälder. Superlativen har inga gränser och vad jag förstår är, att den avlidne i de flesta fall aldrig under sin levnad fått bekräftelse på hur underbar person han eller hon var.
Chansen att få somna in lycklig har inte blivit förunnat dem. I stället blir det ett postumt erkännande och man kan undra över, i flera fall, om superlativen är ett sätt att dämpa sorgen för de överlevande.

I takt med ålderdomen uppträder också skörheten med kroppen. Funderingarna är många. Vad kommer att hända med mig? Kommer jag att bli allvarligt sjuk i en sjukdom som sakta men säkert bryter ner livet till en paketförvaring? Kommer en sjukdom hastigt som allvarligt skadar kroppsfunktionen och intellektet så att man snabbt blir en paketförvaring. Kommer jag att bli så sjuk att jag inte kan kommunicera med omvärlden, att jag inte känner igen mina närmaste eller vänner eller att jag blir ett våldsamt kolli på någon institution. Kommer jag att bli ett dreglande kolli utan möjlighet att själv utföra mina naturbehov eller hygien.

Ålderdomen borde vara en belöning på ett långt liv. En belöning som innefattar en livskvalitet av hög standard. En så hög standard där man i trygghet kan åldras och veta att samhällets resurser på bästa sätt medverkar till att förnedring i tryggheten inte skall få förekomma. I många fall är inte situationen på detta sätt. Förnedrande situationer i äldrevården är tyvärr i en sådan mångfald att man börjar fundera över om beslutsfattare har en slags fribiljett som garanterar dem att inte hamna i samhällets äldrevård.

Nu har beslutsfattarna börjat sälja ut tryggheten till privata bolag som skall vårda äldre när de inte längre har möjlighet att bo kvar i sin hemmiljö. Dessa utförsäljningar sker i skenet av att vården skall bli effektivare och naturligtvis att kommunen skall spara pengar och kanske i förlängningen komma ifrån ansvaret i äldrevården. Hur kan man så enfaldigt tro att privata intressen skulle avstå från mammon av ideella skäl. Det är ju faktiskt fler som skall tjäna pengar för samma summa pengar, dina och mina pengar. Effektivisering av vården innebär i dagens tankar att vårdande människor blir utan arbete och det kan inte gagna tryggheten för de äldre eller människor i andra vårdformer.

Ensamheten i åldrandet är för många fruktansvärd. Trots många människor kring en är ändå ensamheten påträngande. Har man haft ett arbete där man inte lyckats eller haft möjlighet att odla sociala kontakter blir övergången från ett arbetande liv till ett äldre liv påfallande ansträngt och präglas av stor ensamhet. En tärande ensamhet där man i stort ångrar att man inte fångat dagar tidigare för att ta fram på de svarta stunderna.

När man blir äldre upptäcker man att tankar, uppfattningar, känslor och livsbejakelser i stort är de samma som när man var ung. En vacker flicka är lika vacker i dag som när man var ung. Enda skillnaden är att man på ålderns höst får hålla det för sig själv för att inte väcka missnöje hos moralisterna. Möjligtvis har utvecklingen i frihet och gemenskap utvecklats så fort att man får en tanke ”fa´n vad jag gått miste om mycket när jag var ung”. En kall öl smakar lika gott, dåligt väder är fortfarande dåligt väder, tankeförmågan är i stort likadan, behaglighetsintrycken desamma och tankar kring samhälleliga problem har inte förändrats. Politiska val är desamma, lova stort och hålla tunt. Bejakelsen att gå över lik för att nå framgångar har inte förändrats. Det är bara kroppen som åldras, tror jag. Jag tror också, i de flesta fall, att kroppen, och det synliga åldrandet är det som i första hand lägger hinder för djupa sociala kontakter över generationer.

Att inte ”fånga dagen” är nog det största missbruket i ens liv. De lyckliga stunderna, då skratt och njutning bubblat inom en. När man träffat intressanta människor som man kunde ha stort tankeutbyte med, men skiljts med orden vi ses, vi hörs, du kan väl ringa och alla dessa floskler som sprutar ur ens mun–utan tanke. Alla de gånger man velat ta kontakt med någon och uttrycka beröm över vad de gjort men lämnat tanken i glömskans fack i hjärnan. Eller att spontant ta kontakt med någon som man tycker gjort ett intryck i ens liv. Man har inte haft tid att odla denna samvaro som kunde ha haft stor betydelse i åldrandet, tyvärr. Att bara ringa upp någon bekant och prata skit eller att skicka en hälsning till någon som behöver det.

Man får väl skylla sig själv som ställt till en sådan oreda för sin ålderdom. Tyvärr har mitt arbete inte inbjudit till djupa relationer med andra människor. Oregelbunden arbetstid, flyttningar och kanske ointresse har lett till att beständiga sociala kontakter inte har fått chans att utvecklas. Ett arbete där jag i huvudsak var problemlösare för andra människor och då var det inte lämpligt att ha sociala kontakter. Problemlösare? – nu sitter jag själv i båten och har upptäckt att jag inte har några åror. När man väl sitter där och skall börja ”odla” kontakter är de flesta främlingar med annan inriktning, utveckling och intresse. Man blir en slags ”utanför” människa. Arbetet har också inneburit själsansträngningar i sådan omfattning att själva ned-stressningen har varit så ansträngande att tid för sociala kontakter har varit mycket små. Man har valt enskildheten tillsammans med sina egna i stor utsträckning vilket har varit läkande för själen.

Föreningar som ”tar hand om” äldre är inriktade på att äldre människor har ett slags intressen som jag vill kalla för traditionella. Traditionalister sköter och skapar intressen som de tror är lämpligt för äldre. Kyrkobesök, kaffe med dopp, gammaldans, museumbesök, knyppling, glasbruksbesök, tändstickstavlor och mycket annat. Ämnen som mycket väl passar många äldre men blir en slags bekräftelse på att detta är intressen som äldre orkar med och skall ägna sig åt.

Mina intressen är betydligt mer skiftande och passar inte in i en slags förutbestämd äldresysselsättning, ett slags daghem för äldre. Många gånger upplever jag att äldre människor inte är så särskilt intresserade för samhällsutvecklingsfrågor eller också har man tagit ifrån dem en inbjudande möjlighet. Barnomsorg, skola, skatter, global miljö, EU, sport live och i övrigt byråkratifrågor där beslutsfattarna ställer till problem för vanliga medborgare. Intressesfären är nog betydligt mer omfattande för äldre än vad många tror och vet. Får en vänskap och kamratskap inte utvecklas under en lång tid, där man tillsammans växer och utvecklas, är avstånden så stora när man väl söker kontakt och det visar sig att vi inte har något gemensamt. Det enda gemensamma är att vi blivit äldre. Inte mindre intelligenta eller med ett mindre rörligt intellekt. Våra intressesfärer har bara skilt sig åt.

Varför är jag så fast i att fundera över slutet på detta liv? Jag vet inte så noga men antagligen beror det på att jag sett så mycket elände när äldre människor i slutskedet av sitt liv inte har någon livskvalitet kvar. Äldre som inte känner igen sina egna barn eller barnbarn. Äldre som inte klarar av att äta själv. Äldre som inte kommer ut på flera veckor ibland. Äldre som inte klarar sina egna naturbehov. Äldre som blir misshandlade inom äldrevården och mycket annat elände. Att i sådant tillstånd visas upp för nära, kära och vänner känns för mig som en slags förnedring till livet. Har ibland funderat över om det bara är kroppen som fungerar så fruktansvärt dåligt men att intellektet är medvetet utan att kunna ge sig tillkänna för sin omgivning. Är det så vore det hemskt och jag skulle inte vilja utsätta mig själv eller mina närmaste för en sådan situation.

Om dessa liv, kan jag tänka mig, måste döden vara en befrielse. En befrielse som ger själen frid och lidandet tar ett slut. Detta är själva döden, men vägen dit är en enda stor förnedring som ingen människa skall behöva uppleva i ett modernt och utvecklat samhälle.
Det är sådana perspektiv som skrämmer mig och därför känner jag för livet före döden och själva döden. Den enda rädsla jag har är själva döden, den är så definitiv.

Själva tanken om döden är en slags följetong som förföljer en med jämna mellanrum i livet. Ibland förstärker döden känslan för att älska och ta tillvara små nära ting. Att leva i nuet och göra det bästa av varje livsminut.
Den 11 september var ett sådant tillfälle. Estoniaförlisningen var ett annat tillfälle.

Andra händelser som varit mer enskilda men som drabbat många människor är morden på Olof Palme, bröderna Kennedy, Martin Luther King och Gandhi är tragedier som satt djupa spår för många människor världen över. Det märkliga vid dessa tragedier var att det blev en slags känsla för den kamp för människors livskvalitet som präglat hela deras liv.

Tragedierna tär hårt på ens själ. Man blir ledsen, man funderar mycket och man gråter över vad som hänt. Man blir ett slags ”offer” trots att man inte känner människorna i tragedierna och att det händer långt borta från ens egen lilla ankdamm. Sorgen är ändå där och gör sig påmind, en slags global känsla.
Det är en tragedi med alla dessa omkomna men själva känslan att någon hastigt blir bortryckt från sina nära och kära är den känsla som gör att man vill göra kvalitet av sina livsminuter med sina närmaste. Hur mycket var osagt mellan offren och de närmaste i de stora katastroferna? Hur väl hade de levt tillsammans och hur mycket var oklart mellan dem. Vad blev inte sagt och var de som dog medvetna om att någon älskade dem? Frågorna blir många med effekten blir för det mesta att överlevande tyr sig samman och vill förändra sina liv till en utvecklad social samvaro.

Vid sådana tillfällen drar man ner tragedin till sin egen närmaste omgivning och vill förändra sitt liv så att inga frågetecken finns när döden väl inträffar hastigt eller långsamt. Man försöker även få in en hög livskvalitet i sina liv. Att bry sig om, att lyssna, att vara lyhörd och att älska. Men tiden läker även föresatser tills nästa katastrof inträffar, enskilt eller omfattande, och det är dags för nya föresatser och tankar på hur man vill leva sitt liv. Nästan alla som upplevt en nära döden upplevelse uttalar sig om värdet av det liv de har. De flesta är inriktade på att förändra sin livsstil och ta vara på alla sina stunder i livet. De vill mer värdesätta de små nära tingen i livet, att vara tacksamma i och för sitt liv. Ofta hör man att de vill återknyta bekantskaper och vänskap med någon som de försummat, fördjupa sitt sociala liv och värdesätta gemenskap på en hög nivå. Det första de vill göra är att tala om för sina närmaste hur mycket de älskar dem och hur mycket de betyder för honom eller henne och förändra sitt sätt att leva för att genom handling bevisa att deras ord inte bara är ord.

Hela deras utåtriktade attityd är lågmäld, eftertänksamt och avslappnande och det vilar ett slags lugn i deras ögon och ansiktsuttryck som om de kommit till klarhet med sin roll i livet.

Den 11 september innehöll mycket till eftertanke. En hel del offer i flygplanen och i ruinerna efter skyskraporna, som i ett sista desperat telefonsamtal till anhöriga och till telefonsvarare ville få iväg sina sista ord om hur mycket de älskade sina närmaste. Anhöriga som i ruinerna förtvivlat sökte anhöriga, visade upp foto på dem med texten försvunna och undrade över om någon hade sett dem. De grät öppet och talade om hur mycket de älskade dem och deras sista hopp var att de blivit funna och förda till sjukhus.
Det var stor desperation, sorg och förtvivlan i deras sökande efter hopp eller mirakel. Jag vet inte om jag kan ha fel men jag kunde också utläsa av deras ansiktsuttryck förtvivlan över alla de ord med mening i som de aldrig fick säga till sina omkomna mammor, pappor, söner, döttrar, make, maka, älskade, arbetskamrater och vänner.
Offren, levande eller döda, hade i många fall inte klart det löpande bokslut i sitt liv som kanske hade förmildrat sorgen en hel del. En sorg som kunde blandas med övertygelsen att deras närmaste var lyckliga i sitt liv innan katastrofen inträffade.

Björn Afzelius tillhör en av min favoritpoeter och kompositörer. Han var medveten om att hans liv höll på att rinna ut och hade tydligen en kraftig dödsångest. En ångest över att inte vara älskad, att inte ha talat om för sina närmaste hur mycket han älskade dem och definitiva uppgörelser med sina vänner. Han ville veta innan döden inträffade! I ” Liten blues vid gravens rand” skriver han:

Han var klar över att vad som än hände vid hans begravning så var det något som han aldrig skulle få veta. Att vara älskad och omtyckt är nog en läkande känsla när ens liv börjar ta slut. Även att få veta att man uppträtt som en "skit" är viktigt att få veta eftersom man då har möjlighet till ånger och få den lilla frid som jag antar är viktig när stunden är inne.

Jag upplever hans poesi som om han var rädd för att inte få veta innan det ofrånkomliga slutet. Hela CD: n innehåller uppgörelser, vägledning, uppror och delvis mörka tankar. Inför avslutet och slutet kan jag definiera mina egna tankar med hans. "Tankar vid 50" "Gammaldags moral" "Ifall dom många går ihop" "Det enda jag vill ha" "Fri som en fånge" "Landet bortom bergen" "Född fri" "Ensam i gryningen" " På mäster Olofs tid" innehåller alla en fin poesi och ett livsbejakande som är enormt.

Hans sista CD, Elsinore, som tillkom under svåra smärtor på grund av hans sjukdom upplever jag som ett slags bokslut. Poesin i låtarna är fulla av kärlek men också ett försök till förklaring om sitt liv. Speciellt låten "På egna vingar" som är en kärleksförklaring till sin dotter där han inte är säker på vad han betytt för sin dotter. Poesin tycker jag är mycket vacker och önskar att jag själv hade den förmågan att uttrycka mina känslor för mina anhöriga.

Men om man nu dör innan man dör. En sjukdom som tagit bort det vakna medvetandet och där man "behandlas" som ett kolli. Kanske ett kolli som kanske bara är till besvär för vårdpersonal och en pina för anhöriga. Ett tillstånd, som man plötsligt hamnade i, som inte gett mig chansen till ett bokslut. Ett tillstånd där anhöriga och vänner kan följa nedbrytningen av ens kropp, förvridenheten, det fula och opersonliga. Kan detta vara minnen som ens anhöriga och kära måste stå ut med? Kan detta vara ett tillstånd som jag i medvetet tillstånd ville utsätta mina nära och kära för? Jag tror inte det. Det kan inte vara en av livets meningar att en personlighet man älskat i ett långt liv så förödmjukad, i omedvetet tillstånd, skall behövas visas upp för nära och kära. Kanhända jag har fel. Kärleken till någon övervinner kanske även sådana situationer. Kärleken ser det inre i en människa, ett inre som överglänser skalet man befinner sig i. Hoppas det är så!

Epilog

När man skriver ner sina tankar som kan uppfattas som dystra, i långa stycken, upptäcker man att avslut måste innehålla någon föresats till förändring. Hur kan ett "bokslut" förändra ens liv både före och efter döden och i synnerhet för sina nära, vänner och bekanta.

I romanen "Tisdagar med Morris" som även har blivit spelfilm är en skildring av samtal med en svårt sjuk man som avlider. Morris var en livsbejakare och hans sätt att vårda sina medmänniskor har satt djupa spår i de människor som tagit del av hans historia. Trots sin mycket svåra sjukdom behöll han livsglädjen in i det sista.
Hans sjukdom förlamade kroppen bit för bit för att till slut förlama andningsmöjligheten. Morris ordnade helt enkelt en begravning av sig själv innan han dog. Inledningspsalm, griftetal, bön, överlåtelse och symbolisk gravsättning, avskedstal och annat som normalt ingår i en begravning. Nära, kära, vänner, arbetskamrater och andra fick möjlighet att tala till "liket". Morris var överlycklig och kunde i sinnefrid avsluta sitt liv i harmoni. Han fick veta innan han avled!

Han som samtalade med Morris varje tisdag levde ett hektiskt liv utan tanke på sociala kontakter och känsla för sina närmaste. Karriären och det materialistiska var det viktigaste för honom. I takt med samtalen med Morris förändrades hans livsuppfattning och han började att sätta värde på de små nära tingen i livet och att "vårda" sina medmänniskor.
En annan möjlighet är att kortfattat alltid skriva enkla "brev"-anteckningar med glädjande händelser och enkla ord till sina närmaste. Ett slags bokslut som tillfaller de nära efter det man avlidit. Det mest effektiva är att låta varje levande minut i livet präglas av vårdnaden om de små nära tingen i livet. Att njuta av detta med sina anhöriga på ett sådant sätt att när stunden är inne finns det inga tvivel om kärleken till varandra och att minnen präglas av glädje.

Bertil J. Larsson