Kunglig vinkning

Ibland får man plötsligt en tanke i huvudet som kan vara en iakttagelse som man tycker är ett roligt inslag i den relativt kalla värld vi lever i. Utan förvarning kretsade mina tankar kring hur svenska kungligheter vinkar till undersåtarna. En vanlig grundmurad vinkning sker för det mesta med handen i horisontalt läge varefter man för handen upp och ner och vi har en ”standardvinkning”. Kungligheterna är antagligen lite mer förnäma av sig och vill inte ha samma kultur i vinkningen som undersåtarna.

Det var med detta inslag i min tankevärld som jag fick en meningslös fundering i det grumliga vädret. Den kungliga vinkningen.

Det är nog många som undrar varifrån den lite löjliga kungliga vinkningen kommer ifrån. Det verkar som om själva armen står still och själva handleden med fingrar rör sig i en onaturlig pendel fram och tillbaka medan fingrarna spretar och formar en slags utfälld klo där man får en förnimmelse av att handen håller krampaktigt om någonting som i själva verket inte är någonting. Det kanske har varit någonting i det förflutna som kungligheterna velat ”hålla” fast vid.

Drottning Silvia var värdinna under olympiska spelen i Munchen. Hennes uppgift var att serva kändisarna, bland annat vår nuvarande kung Carl Gustav. Han hade en svit på ett lyxhotell i olympiastan.Silvias uppgift var att vara till hands så fort det uppstod något problem för kändisarna och på bästa sätt lösa problemet.

Carl Gustav hade vid presentationen kommit i kontakt med Silvia och det känslomässiga klickandet ville inte ta slut för honom. Hormonerna levde ett sprakande liv i hela hans kropp när han såg på Silvia och explosionen i hans kropp blev nästintill outhärdlig när Silvia fyrade av ett leende mot honom. Henne måste jag bara ha fantiserade han och hoppades att hon inte fått alltför mycket information om hans ”hålligång” leverne och att det nått Silvia och hennes familj. Det fanns kanske en del otroliga historier om hans familj där de fått figurera i pressen och framför allt varit en driftkucku i många revyer hemma i Sverige.

Han tänkte på kung V-Gustav (Gustav den V Adolf) och hans otroliga intresse för älgjakt som sedan gått i arv och även fått Carl Gustav mycket intresserad.

Gamle Kung V-Gurra som han också kallades i folkmun var upp till en mycket hög ålder med i ett jaktlag. Älgjaktlaget hade träffats under åtskilliga år och hade blivit en mycket sammansvetsad kamratgrupp. En av jaktlagets medlemmar hade avlidit och begravningen skedde i den kyrka som låg i samma kommun som jaktmarkerna. Alla medlemmar i jaktlaget hedrade med sin närvaro sin bortgångne kamrat. Prästen hade smyckat kyrkan med ungbjörkar och andra växter från skogen för att hedra den döde. Under predikan blev kung V-Gurra en aning trött och han slumrade till i kyrkbänken. Hovmarskalken petade till kungen som fick ett hastigt uppvaknande, såg alla dessa utsmyckningar och uppfattade det som om han var i skogen och trodde att han satt på älgpass och med hög röst, lite ålderdomligt knarrig utbrast han "när kommer älgen". Hovmarskalken viskade till kungen " Eders majestät, vi är på begravning i kyrkan och inte i skogen" Yrvaket tittade sig kungen omkring och upptäckte alla sina jaktlagskamrater bland björkar och granar och trodde fortfarande att han befann sig i skogen varvid han utbrast lite sömnigt "Vet de andra jägarna om det".

Carl Gustav tyckte detta var en mycket pinsam historia men inte blev det bättre när han kom att tänka på ett annat älgjaktsintermezzo där han själv var inblandad. Han satt på älgpass på en höjd i skogen, det växte mycket mossa och han blev en aning trött varför han lade sig ner i mossan och somnade. Under sitt hektiska uteliv blev han smått förälskad i en utviksflicka som hette Lena Skoog. När han låg där sovande i mossan drömde han om Lena. Han vaknade till av att det sköts i skogen och fann sig själv liggande och smeka mossan varvid han utbrast,”Lena Skoog, Lena Skoog” När han vaknat till ordentligt upptäckte han att hela jaktlaget stod runt omkring honom och tittade storögt på honom. Detta var mycket skämmigt. Han begrep inte att just smekningen av mossan och anknytningen till Lena Skoog var en aning dråpligt i den situation han befann sig i.

Nu var han i Munchen och hade blivit klickförälskad i en värdinna för de olympiska spelen.Chansen är nog liten tänkte han och beslöt sig för att göra en hålligång runda på Munchens inneställen.

Carl Gustav hade i vanlig ordning stigit upp lite sent denna morgon. Kvällen före hade blivit lite blöt om man får säga så. För mycket öl och när han försökte komma ihåg hur han kommit hem, klätt av sig och kommit säng var det fullständigt stopp i minnet. Han hoppades att han inte gjort bort sig men man kunde aldrig veta.Han satt lite apatisk med en strumpa i ena handen, blicken var riktad till synes rakt fram utan mål. Kläder låg kringspridda i våningen och hängde till och med i taklampan. När han drog ner ett par byxor som hängde i lampan bar det sig inte bättre än att glödlampan följde med och med en smäll gick sönder när den föll i golvet.Han kvicknade till och undrade stillsamt vad som hänt. Han skämdes lite och med endast morgonrock på sig gick han ut i korridoren och lyckligtvis träffade han på en städerska. Efter lite språk förbistring förstod hon att Carl Gustav önskade en glödlampa.Han fick sin glödlampa och återvände till rummet. Han la sig ner på sängen, sträckte ut armarna och kom åt knappen som förkunnade att han önskade service. Silvia som stod nere i receptionen reagerade omedelbart och gav sig iväg mot hissarna för att komma upp till Carl Gustavs rum.

Under tiden hade Carl Gustav dragit fram ett soffbord under taklampan, stigit upp på bordet och skulle skruva i den nya glödlampan.

Hon upptäckte Carl Gustav på bordet med handfattningen som om han höll på något i handen och Carl Gustav började att röra handen fram och tillbaka. När Sylvia upptäckte handledsrörelsen trodde hon att Carl Gustav vinkade till henne varför hon gjorde samma rörelse. Lyfte sin högra arm formade handen som en utvinklad gripklo och rörde handen fram och tillbaka medan armen i stort fungerade som en pelare.

När Carl Gustav upptäckte att Silvia vinkade på ett konstigt sätt och han inte var medveten om sin egen vinkning, trodde han att Silvias vinkning var en typisk tysk-brasiliansk kulturtradition. Så skapades den kungliga vinkningen som i sig ser lite enfaldig ut men troligtvis tror både Silvia och Carl Gustav fortfarande att det är ett kulturinslag från deras respektive länder. I sin tur har de lärt upp sina barn att vinka på detta sätt utan att barnen överhuvudtaget vet varför. Att de sedan blev ett par kan vi väl skylla på vinkningen som orsakade flera klick mellan dem.

Bertil J. Larsson