Den sjuka vården

Efter de två självöppnande dörrarna såg jag en skylt med foto av politiker i landstinget. Texten på skylten fick mig att stanna upp ett litet tag och lite eftertänksamt undra om jag läste rätt. ”Det är vi som ser till att det är en bra sjukvård i länet” Politikerna såg rätt trevliga ut på bild och jag såg inget illasinnat i deras ögon. Rätt vanliga människor, lite alldagliga men de såg glada ut. De kanske hade tagit många bilder och sedan tagit ut de mest fördelaktiga, tänkte jag. min tanke blev också att det var första gången jag såg politiker med foto och namn som talade om att de var ansvariga.

Jag undrade över om någon av beslutsfattarna någonsin varit på en akutmottagning och fått uppleva konsekvenserna av sina beslut. De kanske omfattas av annan form av sjukvård som ger omedelbar och adekvat behandling, utan kostnad, fria läkemedel och inga eller små löneavdrag vid sjukdom. Om det är så, kan detta vara förklaringen till att de ser så glada ut på presentationsbilderna innanför dörrarna på akutmottagningen. Eftersom dörrarna öppnades via rörelseceller som reagerade på mig blev jag glad över att tekniken reagerade på att jag fanns till. Tanken slog mig, som efterkonstruktion, att beslutsfattarna på grund av tekniken aldrig kommit in på akuten på grund av att cellerna endast ger utslag på personligheter i rörelse. Politiker, beslutsfattar, kanske borde ha en slags medborgarceller på sig som gav en signal till dem att nu har du en medborgare framför dig. Lyssna på medborgaren och ta del av de erfarenheter han eller hon kan berika ditt beslutsfattande liv med.

Efter de två självöppnande dörrarna fanns en pil rakt fram och vriden uppåt som hänvisade till var receptionen fanns. dörren till receptionen saknade handtag men det fanns en skylt med texten ”dörren öppnas inifrån”. Jag såg ingen servicepersonal innanför dörren och undrade över hur jag skulle kunna öppna dörren inifrån. Efter ett tag dök det upp en serviceperson och dörren öppnades och jag kunde träda in i det så kallade inträdesrummet för akut vård.

Denna gång hade jag uppträtt laglydigt och i mitt akuta tillstånd vänt mig till min familjeläkare på hälsocentralen. Efter mitt olycksfall med brutet ben där jag skrev en liten bitsk ironi över byråkratin i vården ”Trygghet i obalans” fick jag snabbt en familjeläkare. Det var andra gången under mina tolv år i Gävle som jag besökte akuten på Gävle sjukhus. Jag hade guld i handen. En remiss från familjeläkaren som blev ett slags visum att få vistas i väntrummet och komma i kontakt med vårdande personal. Efter inträdet ombads jag att sitta ner i väntrummet och mitt namn skulle ropas upp när det blev dags för provtagning och kontakt med läkare.

Den första kontakt jag fick var med en pappa som var där med sin dotter. Pappan var ganska uppriven och kanske orolig över sin dotters akuta sjukdomstillstånd. Troligtvis hade dottern ett benbrott. Pappan var uppretad, det hördes på rösten, och han försökte tala om för vårdpersonalen att dottern måste komma till röntgen. Sjuksköterskan talade om för pappan att han måste ha en remiss från deras hälsocentral. Pappan försökte tala om att dottern även med en remiss skulle hamna på röntgen eftersom det var ett misstänkt benbrott. Kunde de inte tänka sig lite flexibilitet i tänkandet och bryta den byråkratiska uppbyggnaden av sjukvården och fungera som en akutmottagning. Det slutade med att pappan fick ta med sig dottern för att uppsöka sin hälsocentral.

Jag satte mig ner i väntrummet. En Jordanier satt där med dropp för rening av njurarna. Han berättade för mig att han kom till Sverige 1963 och sedan dess varit bosatt och arbetande i Gävle. Han hade suttit i väntrummet föregående dag i 8 timmar och i stort väntat på audiens hos läkaren. Jag kom till akutvården klockan 08.30 och lite uppgivit talade han om för mig att jag skulle förbereda mig på en lång väntan. Icke sa Nicke i sin sjukhusberättelse. Jag har remiss talade jag om för honom, så det kommer inte att ta så lång tid för mig. Dessutom är jag akut sjuk, invärtes, och det om något skall sätta fart på min handläggning. Jordaniern bara skrattade åt mig. En trevlig person med mycket humor som lättade upp tillvaron för mig. Jag hann inte säga mer än ordet remiss förrän mitt namn ropades upp.. Bingo, sa jag till Jordaniern, där ser du! En vänlig sjuksköterska tog hand om mig och ledsagade mig till ett provrum. Kissprov, blodtryck, vilopuls och blodprov. Efter denna snabba procedur lämnade hon mig ensam i provrummet. Efter en lång tid kom doktorn in. Undersökte min sjukdom därefter blev jag ombedd att ta plats i väntrummet.

Nu var det ganska fullt i väntrummet. Jordaniern viftade efter mig och skrattade samt talade om att nu börjar min väntan. Kan jag inte tro, talade jag om för honom. Jag skall till magnetröntgen och de kommer att ringa efter mig inom kort.
På bänken mittemot satt en dam i 85 års ålder. En trevlig och utåtriktad människa som hade erfarenhet av sjukvården. Förra gången jag var här fick jag vänta i 10 timmar. Jag har lite svårt att sitta länge på grund av min rygg. Hennes rygg var lite krökt. Hennes ansikte var ganska fårat men hennes utstrålning var enorm. Hon var elegant men enkelt klädd och hennes händer var som jag brukar definiera det, talande. Två släta ringar prydde hennes vänstra ringfinger och runt handleden ett guldarmband. Hennes sätt att tala vitsade om en ärlig och rättfram människa som sedan sin pensionering, med ålderns rätt, sett fram emot ett åldrande i trygghet. Tyvärr kommer sjukdomar även med åldern och det är då de får tillbringa avsevärd tid i ett väntrum på akutmottagningen i väntan på kontakt med en läkare.

Vårt samtal var lättsamt och trevligt. Med tanke på att vi utsattes för det mest tråkiga som kan upplevas, att vänta, var det mycket positivt med dessa samtal. Väntrummet i sig var ingen höjdare, Det var hela tiden rörelse, dels av svartklädda människor med ryggtexten ”jourverksamheten” Gävle Sjukhus och dels av vitrockar men även civilklädd personal. Gemensamt var att de alla bar på papper eller mappar som var på väg någonstans.

Jag sitter vänd mot ingången. Receptionen var obemannad Då kommer en äldre man in genom de självöppnande dörrarna. Han var liten och ganska smal. Kritvitt hår, tjocka glasögon och enkelt klädd. Lite sportigt med adidasskor på fötterna och en käpp i handen och en plastkasse i den andra handen. Han känner sig för mot väggen, antagligen för att han såg dåligt. Där väggen tog slut han svängde han där väggen fortsatte åt höger. Eftersom dörren till receptionen saknade dörrhandtag, den öppnades inifrån, fortsatte han tills han stötte på ett dörrhandtag. Denna dörr ledde till ett tomt rum på c. 1,5 x 1,5 meter. Han steg in i rummet. stängde dörren omsorgsfullt, satte sig ner på stolen, vände sig mot glasrutan och började prata. Han var ensam i rummet och trodde antagligen att det fanns personal bakom glasrutan.
Jag reste mig upp och började leta efter någon av de svartklädda med ryggtexten ”jourverksamheten”. Fann en till slut och meddelade att de hade en kund sam satt och pratade med henne i det lilla rummet bredvid receptionen. Oj då, sade hon med ett skratt och ilade till undsättning.

Jag återgick till mitt samtal med den äldre damen. Under tiden hade soffgruppens patienter utökats med en man i 70 års ålder. Han såg lite ovårdad ut. Han hade overallbyxor, en tjock jacka, mörk flanellskjorta som var uppknäppt i halsen samt en vegamössa på huvudet. Hans ansikte var fårat, nästan läderaktigt, och visade på att han vistats mycket utomhus. Händerna var grova och valkiga vilket tydde på ett grovarbetarliv. Han ögon var klara och hans blick var riktad rakt fram, som till ett tomrum och nästan utan blinkningar. Han sökte ingen ögonkontakt med någon. Kanske en man som levt ett mycket ensamt liv och där hans enda samtalspartner var han själv. Han förde i stort en monolog som egentligen var ett samtal med oss andra. I skolan måste barnen ha märkeskläder, sa han, annars blir de mobbade. mina bröder i Sandviken har jag ingen glädje av, fortsatte han, de är bara elaka och utnyttjar mig. Vi bodde grannar med ett religiöst par. De stal skog från oss med de tyckte bara att det såg trevligare ut om träden var nedhuggna. De betalade aldrig för det som de stulit från oss trots att de var religiösa. Man tycker att religiösa människor borde ha någon form av hederlighet i sig. Någon slags övre makt som de har kontakt med och som kan tala om när de gör något fel. Men de är väl bara människor de med, fortsatte han. Mina föräldrar hade 200 ha skog förutom det som de religiösa stal. Han fortsatte, en bra karl har skäggväxt, sägs det. Mina bröder i Sandviken har jag ingen glädje av. De har nästan ingen skäggväxt alls.. Förra gången jag var här på sjukhuset fick jag vänta i över 8 timmar. Det vill till att man har ork att sitta och det blir väl likadan i dag. Hamnar man på ålderdomshem blir man ganska ensam. Släkten har ju aldrig tiiid, säger dom. Mannen avsluta med att än en gång påpeka att ”mina bröder i Sandviken har jag ingen glädje av”

Det började bli en hel del folk i väntrummet. Det mest gemensamma var, att vänta. Några såg lite fundersamma ut. Kanske ängslades de över vad de kunde lida av. Ängslan förbyttes i hopp när deras namn ropades ut. Efter ett tag kom de tillbaka och sjönk passivt ner i någon stol i väntrummet. Nu började plågan. En ännu längre väntan på behandling eller diagnos. Ett besked eller remiss till specialistvård, röntgen eller annat nödvändigt.

Pappan med dottern som jag berättade om i början kom in med dottern genom de självöppnande dörrarna. Triumferande höll han en remiss från sin hälsocentral i handen. Inträdesblanketten för adekvat vård för dottern. Kommer ni ihåg vad pappan sa i början på denna lilla berättelse? Min dotter hamnar förr eller senare på röntgen eftersom det är ett misstänkt benbrott det handlar om. Klart att pappan hade rätt. I stället för att leda kunder genom blindskären i vårdapparaten var personalen tvingade att följa den byråkratiska ordningen som politikerna hade bestämt. Tänk på all tidsspillan som gick åt och den ångest pappan och dottern fick uppleva för att tillfredsställa de politiskt ansvariga med ”stor erfarenhet” av sjukvården. Hur är det de säger i reklamen? ”Jag är inte bara politiker, jag är även förälder” Fan tró et!

Min tid på ”sjuka” akuten hade nu pågått i fem timmar varav drygt fyra timmar utan någon som helst kontakt med någon sjukvårdspersonal på akuten. Jag tog mod till mig. Stoppade en vitrock och frågade om de kanske hade glömt bort mig. Hon skulle undersöka och lämna mig besked. Efter ett tag kom hon tillbaka och meddelade att jag inte skulle räkna med att komma in de närmaste två timmarna. Snälla du, sade jag. Jag kom hit klockan 08.30 och har väntat i 5 timmar på att bli undersökt. Borde det inte tillhöra vanlig service att någon här kan ta ansvaret och meddela berörda hur lång väntetid de har att se fram emot? Det var inte deras område, svarade hon. Hon fortsatte, akuten hade lämnat remiss till röntgen, magnetröntgen eller annan avdelning på sjukhuset. Det var deras insatser som kallade patienten genom akuten när det var dags. Eftersom jag förstod att hon var ett offer för byråkratin och inte hade en chans att påverka kunde jag inte pressa henne mer.

Jag satte mig ner i väntrummet. Jordaniern skrattade och påminde mig vad han sagt på morgonkröken. Du kommer inte in på flera timmar än, sade han. Om du kommer in så skall resultatet ner till den läkare som först undersökte dig. Detta betyder att när han får tid kommer du att bli kallad. Det betyder att du får vänta ett bra tag till.
Jag var hungrig, trött och orolig över min invärtes sjukdom men förstod att jag inte kunde göra något som kunde förkorta min meningslösa väntetid i akutens väntrum. Jag såg mig omkring i väntrummet. I huvudsak var det äldre människor, några var mycket gamla. Undrade över vad de hade för funderingar om vården. Var det så här det blev efter deras livslånga kamp för en bra sjukvård? Var det så här de tänkt sig tryggheten på ålderdomen? Att vänta bort dyrbara timmar av sitt återstående liv, sittande på en stol i ett interiörmässigt kalt och opersonligt väntrum.

Man kan med fog påstå att vården är mycket bra. Alla de läkare, sjuksköterskor, biträden och alla andra som gör ett mycket bra arbete gör alldeles säkert vad de kan. Vägen till en bra sjukvård är alldeles för krånglig och byråkratisk för att helhetsintrycket skall bli godkänt. Vägen in i vårdapparaten är bedrägligt svår att ta sig igenom. Ett slags nålsöga där politiker tror sig kunna skilja vetet från agnarna. Vad hjälper det alla självbelåtna politiker som ansvarar för att vi medborgare skall få ”en bra sjukvård” när samma politiker beslutat om nålsögat för att nå målet. Ett mål är alltid bra. Men citerar gärna Robert Broberg när han skaldar ”målet är intet, vägen är allt”
I rimlighetens namn borde inte foto och namn på de politiker som ”ser till att det är en bra sjukvård i länet” sitta på anslagstavlan vid entrén till akuten. Där borde vara foto och namn på alla de anställda som utför ett hästjobb med dåliga resurser, för små väntrum, för få undersökningsrum och för lite personal.

Bredvid mig satt en c. 55 årig man. Jag kom hit kl. 07.30, sade han. Han hade remiss från sin hälsocentral där han gått i 5 månader utan att någon förbättring skett i hans hälsotillstånd. Han hade gått ner 25 kilo i vikt, hade fel på ryggen och mycket svårt att gå eller röra sig. Han hade väntat i närmare 6 timmar och var mycket trött och hungrig. Han hade också svårt att sitta för länge och var tvungen att stå upp emellanåt eller gå långsamt långa stunder. Han var svetsare till yrket och trodde att hans sjukdom skulle leda till sjukpensionering.

Utanför lyste solen och jag kunde tänka mig att det skulle vara skönt att sitta i frisk luft ett tag. vågade jag gå ut? Skulle mitt namn ropas upp när jag var ute? Skulle jag i så fall hamna sist på listan igen?. Frågorna var så många så jag bad han som gått ner 25 kilo att hämta mig utanför om mitt namn skulle ropas upp. Han var också beroende av frisk luft så vi turades om att gå ut en stund i det underbara vädret.

Satte mig på en stol som var placerad runt ett soffbord. Det hade kommit fler patienter, bland annat en äldre herre i 70 års ålder. Den gamla damen, hon som var c. 85 år, tyckte att väntrummet hade en bra gardinuppsättning. Den gjorde definitivt ett bra intryck bland allt det andra stereotypa. Bland annat en del opersonlig information om vad som kunde orsaka väntetider och att man skulle ha förståelse för detta. Det verkade som det ingick i konceptet akutvård att det alltid var långa väntetider.

Den nyanlände äldre herrn talade om att han varit på realisation och köpt 3 våder gardiner.
Jag är ensamstående, sa han och fortsatte. Nu skall jag bara ha någon som kan sy och sätta upp gardinerna till mig. Han bytte snabbt samtalsämne och fortsatte. Undrar hur länge jag skall sitta här denna gång. Det är ett litet helvete att aldrig veta vad som händer bakom kulisserna tyckte han. Jag kan inte räkna alla de timmar jag på min ålderdom suttit i denna stol och väntat på att få komma in i vårdapparaten. Det måste vara fel någonstans!

Här satt vi nu ett helt gäng kunder till akuten och bara väntade på att det egna namnet skulle ropas ut. Trötta, spända, nervösa och kanske en hel del irriterade över detta meningslösa sätt att förlora tid.
För min del ropades mitt namn ut efter 7,5 timmars väntan. Efter 7,5 timmar skulle min ”akuta” sjukdom undersökas genom magnetröntgen. Väl inne på magnetröntgen tog undersökningen 10 minuter varefter jag fick ta plats i akutens väntrum igen där jag träffade alla patienter sen ”förr”. De flesta hade suttit där hela dagen i väntan på snabb, effektiv och adekvat vård.

Min dag på ”sjuka” akuten slutade kl. 17.30. Under nio timmars väntan hinner man fundera en hel del. Man hinner också prata med många människor. Ta del av deras sjukdomsstatus och påminnas om den frustration som alla känner i väntans tider på en stol i väntrummet på akuten, Gävle sjukhus. I stort sett en väntan där man som person känner att man slätas ut och inte har något värde. Mina funderingar går i riktningen om hur dessa väntande människor har varit med om att bygga upp landet och där de kan förvänta sig en enkel återbäring i form av att med respekt få den trygghet i vården som de är värda.

Att först anslå ekonomi till trygghet för medborgarna och sedan börja se på organisationen och hur de skall pressa in vårdavsnitt i budgeten är fel väg. All organisationsförändring måste utgå från frågorna, vad vill vi med organisationen, vad fordras för att genomföra detta, hur ser de som skall utföra arbetet på det genomförbara och inte minst, vilken trygghet i vården kräver medborgarna. Detta plus många andra frågeställningar måste ske innan budgetarbete, ekonomiseringen och organisationsförändringen kan starta. En organisation får aldrig vara till för sig själv.

Den gamla damens dotter kom på besök eftersom hon undrade vad som hänt hennes mamma under dagen. De hade maten färdig hemma hos dottern men mamma väntade fortfarande på att få komma in till doktorn eller undersökning av expertis. Mamman var naturligtvis hungrig efter en dag med enbart tillgång av 3 betalautomater där det fanns knäckebrödsskivor, kaffe, choklad och godis. Eftersom det skulle dröja ett tag till innan mamman skulle få audiens hos doktorn kunde hon åka med dottern hem och få sig lite mat. Dottern skulle därefter köra mamman tillbaka till akuten.

Vid fyratiden kom en ung tjej in på akuten. hon var akut sjuk och behövde vård. Jourverksamheten meddelade henne att hon först måste till sin hälsocentral för att få en remiss. Tjejen var studerande på högskolan och visste inte att hon tillhörde någon bestämd hälsocental. Hon fick informationen var hon skulle gå.
Hon gick bedrövad ut från akuten ganska så medtagen.
Jag tog mig friheten att springa ut efter henne och informerade henne om att familjeläkaren hade mottagning på akuten klockan 17.00. Det var betydligt säkrare att komma under behandling än att vid den tidpunkten på dagen leta efter sin hälsocentral. Hos familjeläkaren kan du få vård eller också får du en remiss för eventuell expertisvård på sjukhuset. Får du en remiss är det bara att gå ut i akuten väntrum och vänta på att ditt namn ropas upp.

Hur har vården kunnat ta en sådan negativ vändning i Sverige där politiker basunerar ut, nästan dagligen, att det går bra för Sverige. Självbelåtenheten bland politiker har tydligen inga gränser.

Man skulle kunna tänka sig att beslutsfattande politiker för vården skulle prya på akutens väntrum några dagar. Tala med medborgarna och få sig till livs verklighetsskildring om hur beklämmande det är att komma in i vårdsystemet på ett anständigt sätt. Jag tror att kontakten med de vanliga människornas verklighet skulle berika deras underlag för kommande beslut.
De anställda gör nog så gott de kan och har naturligtvis informerat sina verksamhetschefer om missförhållandena i vården. Jag tror säkert att verksamhetscheferna har informerat sin ”huvudman” om verkligheten men ibland är inte hörapparaten på.

Det finns mycket mer att berätta om min dag på akuten. Många samtal och berättelser från människor i verkligheten. Jag tog, eller hade, tid att prata med alla som var där.

Nästa dags morgon läser jag uti Gefle Dagblad en debatt artikel undertecknad av Ingrid Lilljegrääs, Landstingsråd, s Hon säger: Allt kan inte förbli vid det gamla. Det viktigaste budskapet inför nästa fyra år i landstinget blir därför, ständig förändring för en förändrad och utvecklad vård, att skapa trygghet i en föränderlig värld. Det är ingen lätt uppgift att förklara och genomföra den uppgiften, men det är ett värdigt politiskt uppdrag. Hon tar även upp vidarutvecklingen av närsjukvården. Så långt Ingrid Liljegrääs.

Det är väl självklart att sjukvården blir förändrar i takt med teknikutveckling och erfarenhet. Jag skulle bli mer tillfredsställd om Ingrid Liljegrääs också tagit med en förbättrad sjukvård i sitt uttalande. Var gång någon ansvarsmänniska uttalar sig om sjukvården är det frågan om besparingar, nedläggningar och avskedande. Åtgärder på vems bekostnad? Sjukvård är en angelägenhet för alla människor. Behövs det mer pengar för att klara uppgiften får väl politikerna se till att det blir så. Ingen medborgare skall behöva ställas inför problemet att vårdresurser inte finns när de blivit sjuka av någon anledning. Får jag som medborgare välja mellan en ny entré vid Gävle Sjukhus för 50 miljoner eller en förkortad kö för en angelägen operation är mitt val självklart. Får jag som medborgare välja mellan ekonomiskt konsultslöseri och en bättre vård är mitt val självklart. Får jag som medborgare välja mellan en högre skatt eller en sämre vård är mitt val också självklart.

För min del ville jag bara ha trygghet på Gävle Sjukhus Akutmottagning. Jag förstår inte riktigt Ingrid Liljegrääs sätt att förklara men å andra sidan säger hon ju också att det inte är en lätt uppgift att förklara.
Egentligen är det inte hennes beskrivning som är problemet. Det går inte att komma in i akutvården utan remissförfarande från närsjukvård. Det är när närsjukvården inte klarar av vården som man remitterar till sjukhuset. När närsjukvården inte klarar av specialistundersökningar och undersökningar som fordrar utvecklad teknik är enda alternativet akuten eller annan specialistvård på Gävle Sjukhus.
Problemet är att människor blir misshandlade på grund av byråkrati och politiska beslut. Att råda bor på detta är en resursfråga och kanske vågade prioriteringar av politikerna. Man skall i trygghet kunna vända sig till vården och bli behandlad med respekt och värdighet. Mina berättelser om och från patienter och min egen situation på akuten visar inte på att beslutsfattarna förstått vad som blivit konsekvenser av deras beslut.

De anställda vill så mycket men resurserna räcker inte till. Sen tycker jag att det är fel att de anställda skall få klä skott för politiska beslut När beslutsfattarna omfattas av samma villkor i sjukvården som vanliga människor kanske det blir en ändring

Att åka gräddfil är inte alla givet !

För varje resa känns det som om jag rest mej litet. För varje resa kan jag resonera litet mer För varje resa vill man se det som resterar. För varje resa har man åkt en bit av resten… Nisse Poet

Bertil J. Larsson